Arbetarens trotsiga styrka hade bitit i gräset för trubadurens öfverlägsenhet i vapens handhafvande.
När Simon och Armand hand i hand närmade sig dem, funno de den ene, arbetaren, sittande på marken och den andre, folkskalden, lutande sig öfver honom och sysselsatt med att förbinda hans högra öra, som blödde af ett djupt sår.
Men arbetaren, långt ifrån att synas lidande, tycktes tvärtom med mycken uppbyggelse lyssna till den kuplett, som poeten under förbindningen sjöng med klaraste stämma. Kupletten lydde:
“Quand Dieu, dans sa bonté suprême,
Forma l’univers de sa main,
Du travail il voulut lui-même
Donner l’exemple au genre humain!
Instruits par cet auguste emblème
Chaque jour disons ce refrain:
C’est le travail qui créa le monde,