C’est le travail qui partout féconde;
Gloire et bonheur
Au travailleur!“
“Obegripliga folk!“ tillade skalden derefter; “förunderliga folk som man ena dagen måste besjunga och den andra hugga öronen af!“
Sjette kapitlet.
Sjukbesöket.
Längre fram på förmiddagen stannade en vagn utanför det bekanta huset vid rue d’Anjou.
En betjent i pudradt hår och hvita silkesstrumpor hoppade ned från sin plats bakpå vagnen och öppnade dess vapenprydda dörr. I betjenternas silkesstrumpor och framför allt i deras pudrade hår ser man ännu i Frankrike en hägring af dess fordna aristokrati.
Stödjande sin ena arm på den bugande betjentens axel, steg hertig de Beaudreuil ur vagnen. En lätt, oroligt skimrande rodnad betäckte hans vanligtvis bleka kinder, under det han gick in genom den öppna ekporten; men obeskrifligt mild var den blick han skänkte portvakten, som krökte sig nästan mot marken.
“Monsieur Géronnière är opasslig, efter hvad jag hört?“ frågade hertigen.
“När monsieur i natt hemkom, var han illamående“, svarade portvaktaren.