“Han är säkert utsatt för sitt vanliga onda, eller hur?“ sporde hertigen, skakande på hufvudet.
Portvaktaren gapade på hertigen med den okunniges dumma blick.
“Det ser nästan ut, min vän, som ni icke visste att er husbonde på den sednaste tiden varit något besvärad af yrsel och tryckningar uppåt hufvudet“, yttrade hertigen.
“Ja, jag tror väl, jag minns nu ganska väl“, försäkrade portvaktaren, ifrig att aftvå sig misstanken för okunnighet i hvad som rörde hans husbonde.
“Men jag har hört att han nu skall vara bättre.“
“Ja, monseigneur, mycket bättre.“
“Himlen vare lofvad för det!“ yttrade hertigen med en blick mot porthvalfvet och ett korstecken för bröstet.
“Amen!“ hviskade portvaktaren likaledes med ett korstecken.
“Ni älskar er husbonde, och detta hedrar er“, förklarade hertigen, släppande ett guldmynt i portvaktarens hand.
“Monseigneur!“ stammade denne med skinande anlete och ett nytt korstecken med den lediga handen.