Hertigen fortsatte sin väg öfver gården och uppför trappan.
“Monsieur är sjuk, efter hvad jag hört“, yttrade han till betjenten, som öppnat dörren till tamburen.
“Ja, monseigneur, i natt har det icke varit bra“, svarade denne, bugande sig först och ryckande på axlarne sedan.
“Jag har länge fruktat att så skulle gå“, yttrade hertigen, ånyo skakande på hufvudet.
Betjenten betraktade hertigen med en blick, som visst icke var qvickare än portvaktarens.
“Som ni vet, har er husbonde sedan någon tid varit stundtals oroad af svindel och tryckningar uppåt hufvudet ... Jag har derför rådt honom till försigtighet och att icke vara så länge uppe om nätterna, som han vanligtvis brukar.“
“Ja, monsieur är alldeles för länge uppe om nätterna“, medgaf betjenten, som icke hade någonting emot att gå tidigt till sängs.
“Och det kan visst icke vara helsosamt för den som är fallen för blod-konjektioner.“
“Nej, visst icke, visst icke“, instämde betjenten; “också bekommer det monsieur alltid illa efteråt“, tillade han, väl vetande att ingen god tjenare får vara främmande för sin husbondes krämpor.
“Jag förmodar att man genast efterskickade doktor Levisière?“ sade hertigen.