“Ja, monseigneur, och han instälde sig på ögonblicket“, intygade betjenten.
“När var doktorn sist här?“
“För två timmar sedan; men vi vänta honom hvarje stund.“
“Godt! ... Men hvarför lägger man icke halm på gatan utanför huset?“
“Doktorn nämnde ingenting derom.“
“Det var obetänksamt af doktorn ... Låt genast breda halm på gatan.“
“Monseigneur’s befallning skall på minuten efterkommas.“
“Jag tackar er“, yttrade hertigen, låtande ett guldmynt falla äfven i betjentens hand.
“Monseigneur är alltid så god, så nådig“, stammade denne, som tyckte mycket om guldmynt.
“Min godhet, min nåd äro endast beroende af den uppmärksamhet och kärlek ni egnar er husbonde ... Han är emellertid bättre?“