“Har ni tagit in något?“ frågade hertigen, betraktande bordet vid sängen på hvilket inga medikamenter syntes.
“Doktorn gaf mig in ett litet pulver, som genast stillade plågorna och hvaraf jag fick sofva ... När han sist var här, trodde han att jag skulle kunna lemna sängen om ett par timmar.“
“Det tror jag också ... Ni ser ju alls icke sjuk ut.“
“Ah, det vill mycket till innan det tar på mig“, medgaf bankiren, som likväl var blek som döden.
“Ni kan hafva fullkomligt förtroende till doktor Levisière ... Han har, som ni vet, varit min läkare ända se’n jag sist kom till Paris, och icke heller kommer jag att vända mig till någon annan, ifall jag skulle bli sjuk ... Han har visserligen ännu ej något större namn, men jag bäfvar nästan för de der stora namnen inom läkarevetenskapen ... De våga alltför mycket under egiden af sin ryktbarhet, och dessutom hindrar dem deras stora praktik för att egan deras patienter all den omsorg, som erfordras.“
“Jag är mycket nöjd med Levisière och tackar er för det ni rekommenderat honom ... Hur befinner sig min nièce, hertiginnan?“
“Innan jag for till er, lät jag underrätta mig om hennes tillstånd och ville på samma gång omnämna er opasslighet, men hon hade redan åkt ut, åkt till Luxembourg såsom vanligt ... Hon försummar ingenting af de sköna konsterna.“
Hertigen drog en djup suck och stirrade dystert ned på mattan framför sängen.
“Stackars de Beaudreuil!“ deltog bankiren, fattande sin frändes hand.
Hertigen drog ånyo en djup suck, i det han tacksamt besvarade bankirens handtryckning.