“Hon är då oförbätterlig!“ yttrade bankiren; “hvarken ert tålamod eller mina förmaningar förmå något.“
“Detta olyckliga förhållande gnager på mitt lifs finaste trådar“, försäkrade hertigen, “och jag uthärdar snart icke mera ... Om jag ändå hade hoppet att ...“
“Den ovärdiga!“ afbröt bankiren; “men det har då blifvit en fix idé hos henne att tro er om ...“
“Ack, det är icke det jag fruktar“, afbröt i sin ordning hertigen; “om det blott vore det ... Men ...“
“Ni fortfar då att misstänka henne? ... Men har ni då sjelf kommit underfund med något?“
“Intet annat än hvad jag nämnde för er härom dagen ... Det var, som ni vet, blott mina domestiker som ...“
“Och de ha ånyo sett baron S:t-Bris möta henne på alla hennes promenader, sett honom i Luxembourgs galleri hvarje gång hon är der?“
“O, jag är mycket olycklig!“ utbrast hertigen med en tredje suck djupare än de föregående.
“Men har ni då icke sagt henne ...?“
“Hur kunde jag ha styrka dertill!“