“Men hvarför vill ni icke tillåta mig att säga henne, att fråga henne?“
“Jag hade tänkt att ni i dag eller i morgon skulle ...“
“Nå, ändtligen ... ja, jag skall säga henne, den skändliga!“ yttrade bankiren med vrede.
“I himlens namn, förifra er icke! er helsa kunde lida deraf“, utlät sig den omtänksamme fränden. “Låtom oss öfvergå till något annat ... Ni har säkert icke haft styrka att läsa dagens tidningar, ty jag ser att de ligga hopvikta på ert bord.“
“Nej, jag har icke läst dem ... men hur låter det? hur är det?“
“Oro på ytan, i djupet och i luften“, svarade hertigen; “ert namn på listan till reform-banketten den 22 har haft en förvånande och likväl icke oväntad verkan.“
“Berätta, berätta!“ ropade bankiren ifrigt.
“För det första ha de mest ansedda af börsens medlemmar, vid underrättelsen om att ni tecknat ert namn på listan, genast skyndat att äfven teckna sina.“
“Jag visste detta ... det var jag säker om“, menade bankiren med den mest sjelfförnöjda min.
“För det andra hafva, just med anledning deraf, alla ministrarne varit kallade till Tuilerierna.“