“Ja, ja!“ ropade bankiren med den mest jämmerliga stämma; “jernvägs-bolaget! ... O min gud! ... Man skulle kunna göra några inskränkningar i reglementet till mitt förfång ... Ja, jag anade genast att jag skulle få mycken olägenhet af den der namnteckningen ... också ångrade jag mig ögonblickligen ... Men hur skall jag göra? ... Råd mig, råd mig, bäste hertig!“
“Om ni på något sätt kunde draga er ur spelet, utan att likväl stöta oppositionen för hufvudet.“
“Ja visst, utan att stöta oppositionen för hufvudet; förstås att man måste gå diplomatiskt till väga.“
“Utan tvifvel.“
“Men hvad bör jag då göra? ... Hjelp mig, ty jag är alldeles rådlös“, erkände Géronnière med en uppriktighet, som icke mycket vitsordade hans anlag för rådgifvarekallet.
“Jag tror mig hafva funnit ett medel“, antydde hertigen med en begrundande min.
“Så säg då!“
“Er nuvarande opasslighet kunde bli en ypperlig förevändning.“
“Ni sade något ... ja ja, ni tog riktigt ordet ur munnen på mig.“
“Känner ni er ha styrka att skrifva några rader efter min diktamen?“