“Hvad?“
“Att styrelsen ämnar offentligt anklaga dem, som stält sig i spetsen för ifrågavarande bankett.“
“O himmel!“ skrek bankiren, sprittande upp från bädden med förskräckelsen i sina anletsdrag.
“Den ämnar anklaga Odilon Barrot ...“
“Och mig!“ afbröt bankiren, fallande tillbaka på sin plats.
“Thiers och ...“
“Och mig!“ qved bankiren från djupet af sina kuddar: “men“, tillade han, något qvicknande till, “jag hade ju, liksom Odilon Barrot, förbehållit mig att konungens skål skulle drickas vid bordet! ... har ni icke sagt dem det, hertig? ... Konungens skål först och främst.“
“Jag tviflar på att man skall våga anklaga er.“
“Ni har rätt, man skall icke våga det ... konungen skall icke tillåta det, ty han vet att jag och alla mina vänner, mina mäktiga vänner, äro honom och hans dynasti med lif och blod tillgifne.“
“Emellertid vore det kanske skäl att taga sina försigtighetsmått“, menade hertigen, “ty om ni också icke blir offentligen anklagad, kunde likväl regeringens ovilja blifva menlig för era enskilda affärer, såsom till exempel det der jernvägs-bolaget, för hvilket ni står i spetsen.“