Sedan bankiren ordentligt nedskrifvit ofvanstående, föll han i gapskratt.
“Yrsel och blod-konjektioner!“ sade han derunder; “jag skulle önska att alla hade så rediga hufvud som jag.“
“Utan tvifvel“, medgaf hertigen; “men ni förstår väl att man icke får hushålla på färgerna, när man vill göra behörig effekt.“
“Men vi ha skrifvit den 19:de, då det i dag likväl är den 20:de“, anmärkte bankiren.
“Biljetten måste synas vara skrifven i går, ty annars kunde man lätt falla på den tanken, att den egentligen daterar sig från sista minister-konseljen ... Jag vill personligen lemna den till monsieur Poilly, men säga att jag redan i går fick den af er, ehuru jag glömt att afskicka den.“
“Godt!“ gillade bankiren, hopvek biljetten, skref utanskriften och gaf den åt hertigen.
“Doktor Levisière“, anmälde betjenten i dörren.
En medelålders man med koppärrigt ansigte och glasartade ögon inträdde i rummet.
“Välkommen, monsieur!“ ropade bankiren, blickande gladt emot läkaren.
Denne, efter att hafva bugat sig för hertigen, närmade sig den sjuke.