“Ni är bättre nu, som mig synes“, sade läkaren.
“Ja, jag har sofvit och känner icke mera till de der slitningarne i underlifvet.“
“Er puls, monsieur?“
“Här“, svarade patienten, framräckande armen; “hur tycker ni den är?“
“Bra ... och ni har icke känt något vidare ondt?“
“Nej, som jag nämnde, jag finner mig mycket bättre.“
“Godt ... jag har med mig ett nytt pulver, som ni måste ta in“, tillkännagaf läkaren med en flyktig sidoblick på hertigen.
Hertigen uppsteg från stolen och närmade sig fönstret, hvarigenom han skådade ut på gården.
Doktorn slog vatten i ett glas och derefter i vattnet ett pulver, som han upptagit ur sin ficka.
“Var god, monsieur, och res på er något, så att ni kan tömma det här“, uppmanade läkaren.