“Det smakar väl icke för illa?“ frågade bankiren, i det han med doktorns tillhjelp höjde sitt hufvud från kudden.
I detsamma läkaren förde glaset till bankirens mun, vände sig hastigt hertigen från fönstret. Hans ansigte var förfärligt blekt.
“Vänta!“ yttrade han hviskande, men likväl så högt att det bort höras fram till sängen.
Läkaren, som hade ena handen om glaset och den andra bakom bankirens hufvud, vände sitt ansigte mot hertigen och kastade på denne en blick, glänsande som en lurande orms.
Hertigen, efter några ögonblicks inre, men synbar strid nickade och vände sig ånyo mot fönstret, borrande sina naglar i fönsterposten.
Så stod han, tilldess han hörde steg bakom sig på mattan.
“Han föll genast i sömn“, hördes en röst bakom honom.
“Jaså“, mumlade hertigen, bibehållande sin ställning.
“Jag vill säga till åt betjeningen att ingen får störa den sofvande“, fortfor rösten.
“Ja, gör det!“ frampressade hertigens bleka darrande läppar.