“Ni var punktlig, gode Félix“, berömde Collette; “klockan har ännu icke slagit ett.“
“Ack! Jag hade kommit mycket förr“, svarade Félix, tryckande ömt hennes arm; “men min kusin var ej hemma, när jag kom, och jag måste ju vänta på honom.“
“Och han hemkom?“
“Utan att någon fara händt honom?“
“Han var lika frisk som jag, och snart blef han äfven lika glad som jag, ty när jag sade honom ...“
“Ah, ni framförde då det ärende ... jag fruktade nästan att ni skulle glömma det.“
“Jag skulle glömma hvad ni bedt mig om!“
“Hur framförde ni det?“
“Såsom ni bedt mig, naturligtvis ... Armand Cambon skulle i dag klockan half till två inställa sig i Luxembourgs stora galleri.“