“Och han blef glad, säger ni?“
“Han omfamnade och kysste mig som en galning ... Men hvad är det då för en lycka som väntar honom i Luxembourg?“
“Det är ej min hemlighet ... det är nog för er, Félix, att det ej är jag som väntar honom i Luxembourg.“
“Det, är mer än nog, det är lyckligt, ljufva Collette, ty Armand vore den farligaste rival.“
“Félix!“ hviskade Collette med en smägtande blick på sin kavaljer, “frågade han er hvar ni varit, sedan ni i natt skildes från honom utanför operahuset?“
“Nej, söta Collette.“
“Om han frågat, hvad skulle ni ha svarat?“
Félix rodnade, ty vid 20 år rodnar man så lätt.
“Vi älska hvarandra“, yttrade Collette med denna glöd i uttrycket som är sydländskan och isynnerhet fransyskan så egen, “vi älska hvarandra, och som kärleken icke blott är menniskans lycka, utan äfven hennes ära, så behöfva vi icke blygas för denna känsla ... Den kärlek, som har blygseln till födelsemärke, bär redan inom sig förebudet till trolöshet och förräderi och dör antingen föraktets sotdöd eller mördas af hämnden ... Du skall älska mig innerligt och troget Félix, ty gränslös är min kärlek till dig! ... Men“, tillade hon, efter att sålunda hafva uttalat sitt begrepp om kärleken, “vi måste in och äta bakelser, innan vi gå vidare.“
Collette följde de förnäma Pariser-damernas föresyn. Deras första morgonbesök, antingen till fots eller i vagn, gäller vanligen pastejbagaren, i hvars lysande och välförsedda butiker de ofta stämma möte med hvarandra och spisa sin “savarin“, n:o 1 bland alla franska bakelser och följaktligen äfven af hela verldens.