Félix och Collette inträdde i en sådan bod, hvars spegelväggar och spegeldisk mångdubblade de pyramider af doftande pastejer och bakelser, som från sina baser af silfver eller kristall höjde sig tätt bredvid hvarandra.
Skulle det kanske icke vara öfverfyldt med speglar i en salong, der fruntimmer déjeunera?
Flere ytterst eleganta damer voro redan derinne, somliga sittande vid små runda marmorbord, andra stående vid disken eller gående af och an på golfvet, alla ätande savarin och talande politik. Savarin och politik! Ack, hvad de väl låta förena sig i Frankrike!
“Er man, monsieur le comte, ämnar deltaga i reform-banketten?“ frågade en.
“Ja, madame, än monsieur le marquis?“
“Äfven han, madame.“
“Men att bevista en bankett, hvari så många af borgareklassen deltaga?“
“Hvad betyder det? ... Begagna vi icke alla det siden, som borgaren väfver, och gå vi icke alla i skor förfärdigade af borgare? ... Det goda folket är bra att ha ... Jag bör ej gerna kunna misstänkas för republikanska tänkesätt, men jag skulle gerna ropa vive la république, om jag visste att det kunde skrämma slag på monsieur le Maçon, så att han ett tu tre ramlade ned från den ställning han så orättmätigt bestigit.“
“Bravo, bravo!“ biföllo de förnäma damerna, hvarefter de satte sina bakelser i munnen, för att äfven med händerna kunna uttrycka sitt bifall.
“Le Maçon“ (muraren) var ett öknamn, som legitimisterne, bland alla andra, gifvit Ludvig Filip.