— Hagberg! Tag en droska och åk omkring till de lymlarna och säg att jag bjuder dem på frukost 24 till Ladugårdsgärdet om söndag kl. 11, men att samlingen sker i torget med uniform. De som sakna uniform få ta bara mössa.
— Ja, men de ha gått och murat i mössan.
— Nå så köp ett par dussin mössor! Men gå först till fru Lorentz och beställ frukost. Förstår Hagberg sig på det?
— Åja, så där!
— Löskokta ägg, kräftor, pannkakor, öl och brännvin. Är det klart? Höger om marsch!
Underligt var det, men nog var nittonde kompaniet fulltaligt i torget om söndagsmorgonen.
Efter frukosten beredde chefen sitt kompani en överraskning. En hyrkalesch inneslutande chefens maka, barn och pigor anlände till lägerplatsen i Fågelbacken. En korg med portvin och ett hundra femtio glas lyftes ur vagnen. Chefen känner sig uppmanad att hålla ett tal till kompaniet. Talet måste vara politiskt. »Det nya statsskicket hade gjort en oblodig revolution; det fanns inga samhällsklasser numera; arbetsgivare och arbetstagare voro fria medborgare, jämbördingar, ty de ägde båda samma politiska rättigheter, de heligaste rättigheter en nation kunde äga; talaren hälsade därför sina kamrater, ty de voro kamrater både i militäriskt och politiskt avseende och hoppades att de skulle som politiska personer visa samma nit och intresse som militära; talaren såg detta senare nit ådagalagt genom den fulltalighet som kompaniet i dag gjort gällande på ett sätt som intet kompani och han hoppades att se dem lika fulltaliga och nitiska då de snart skulle samlas till valurnorna.»
— Vad är det för rättigheter? frågade murar Pettersson sin granne.
— Det s—r jag i, sade denne och öppnade kurtis med sin »kamrats» huspiga, varöver frun och dottern blevo galna och läto köra hem till stan.