Vid nästa prövningskommitté inlämnades 500 klagomål från Stockholms mureriarbetare över för hög uppskattning. Med siffror »sökte de göra troligt» att ingen enda förtjänat mer än 600 kronor. Besvären ogillades, emedan de dels kommit in för sent, dels voro behäftade med formfel.
Om hösten valdes byggmästar Husberg till ledamot av riksdagens andra kammare. Hans politiska verksamhet utmärker sig för en strängt konservativ riktning och han tål inga onödiga nyheter, allra minst i grundlagen, vilken han finner vara fullkomlig. Han har talat en gång i kammaren; det var mot allmänna rösträtten. Han hade med egna ögon sett huru politiskt omyndiga de arbetande klasserna voro och han kunde se huru de, begåvade med rösträtt, skulle fösas som djur till valurnorna, liggande i händerna på politiska vinglare. Byggmästar Husberg blev på grund därav invald i konstitutionsutskottet och erhöll Vasaorden vid sista jubelfesten.
Men mureriarbetarne erhöllo vid nästa taxering nedsättning på sina kontributioner, så att de numera endast behöva skatta för 500 kronor, varöver de blevo mycket glada. Nittonde kompaniet upplöstes, »sedan den allmänna värnplikten gjort skarpskytterörelsen onödig», efter vad byggmästar Husberg förklarade vid upplösningssexan.
Men vår unge greve? Han fick aldrig se det nya statsskickets frukter, de goda tiderna, industriens blomstring, bolagens välsignelse, växelrörelsens omfång, folkskolans vård, religionsfrihetens utsträckning och den unga Sveas uppfostran av de gamla ädlingarne utan fruktan och tadel; han fick aldrig se det nya riket, ty han dog i sin ungdom, med sina vackra förhoppningar och fasta tro. Han fick aldrig se huru våra unga förhoppningar jordades, han fick aldrig se »ångerns dagar», då folkhjältarne, hans gamla vänner, som stigit på arbetarnes axlar till en politisk ställning och 1,200 kronors inkomst, lämnade dessa arbetare i sticket och sökte generalkonsulat, han slapp se huru framåtskridandets nyliberala parti blevo ångerköpta och tröstade sig med kommendörsband över försummade tillfällen, och det var kanske lyckligt för honom.
Men bar det nya statsskicket dåliga frukter?
Troligen icke! Att rikets fyra miljoner jordbrukare fått övervikt över dess halva miljon stadsbor, det är ingen dålig frukt. Att städernas från det stora moderlandet lösbrutna kommuner, med lösbrutna, främmande och underordnade intressen kommit i strid med landets sannskyldiga besittare och brukare, det är icke annat än en naturlig följd av en ojämn utbildning hos innevånarne i stad och på landet, och den striden kan endast lösas genom att städerna underordna sig eller lösgöra sig.
Det var nog icke statsskicket, som gjorde det nya riket; det var kanske något annat. En epidemi, en rubbning i den politisk-ekonomiska jämvikten, en äventyrarlusta, kommen från okända håll, möjligheterna att strafflöst göra orätt vinst på laglig 27 väg, snopenhet efter uppfyllda önskningar, trötthet i rättskänslan, dåliga föredömen, understöd uppifrån. Gud vet allt vad det var, men det var någonting, det är säkert.