Faderns glädje var gränslös, när han kom in i vaktrummet om morgnarne och fick stanna vid dörren samt tilltala sin son med namnet löjtnanten, och sonen inför truppen ropade upp styckjunkar Lundqvist. Men sonens glädje var icke oblandad. Kamraterna måste upptaga honom ibland sig därför att regementsofficerarne mottagit honom, men de umgingos aldrig med honom, knappast de dagar då han fick skriva på borgen eller låna ut kontant, ty det fick han ordentligt. Att kunna förlåta honom en sådan taktlöshet, som att ha gått in på det 51 regemente, där fadern var underofficer, det kunde de aldrig.
Snart insåg han det falska i sin ställning till livet och sin person. Han ägnade sin verksamhet åt något som icke var en verksamhet. Han och hans trupp hade lärt sig på två dagar att stoppa in en patron, rikta och fyra av en kanon. Vad mer? Varför skulle de fortsätta att i åratal lära varandra vad de redan kunde? Det var ju ett gyckelspel; hans livsuppgift var ju bara att ladda, rikta och fyra av en kanon! Var det någon uppgift.
Men så kom ett nytt uppslag. För att kunna bli befordrad måste han i tre år på Marieberg lära att på ett vetenskapligt sätt ladda, rikta och fyra av en kanon, som han redan kunde på ett ovetenskapligt, det vill säga, mycket enklare sätt. Vad ville detta betyda? Han började till inträdesexamen att rita av en kanon med alla dess delar, framlänges och baklänges. Som en kanon består av ett rör, som är öppet i ena och slutet i andra ändan, så blevo ritningarne bra enformiga och detta sätt att göra vetenskap äcklade honom.
Emellertid dog fadern och uppmanade i sin dödsstund sonen att bliva regementsofficer, så skulle de med glädje mötas i himlen.
Men nu, när sonen fick hand om den lilla förmögenheten, och faderns dagliga närvaro icke lade de sonliga plikterna så öppet för honom, fattades han av starka tvivel om han verkligen uppfyllde sin bestämmelse att förädla rasen Lundqvist, och fullfölja en hämmad utveckling. Han kände ju själv att hans personlighet gick tillbaka, och det var bestämt icke någon utveckling att få flera stjärnor på kragen, 52 bli befordrad, få löneförhöjning och pension. Hans själ slets sönder under dessa tvivel och han sökte upp gamla kamrater, som icke voro militärer: unga litteratörer utan svarta hattar, unga artister, som icke åto middag, och unga ämbetsmän, som förädlade rasen; och han trivdes med dem och kände sig som människa. Men snart skulle han erfara att han icke var en enskild person, utan att han med liv och själ var såld till en korporation, en klubb, vars livré han bar och som han icke fick fläcka.
Resultatet blev en kallelse till majoren, där ett förberedande förhör anställdes.
— Löjtnanten umgås med sluskar?
— Nej!
— Man påstår så?
— Det ljuger man!