— Löjtnanten har två dygns arrest. Vad är det för folk han umgås med?
— Det är unga artister och litteratörer.
— Vad heta de? Känner jag deras namn?
— Nej, det tror jag inte!
— Nå, se där; en artist, som icke har något namn, är en slusk!
— Jag trodde jag fick välja mitt umgänge själv.
— Fem dygns arrest! Nej, det får inte löjtnanten! Man har skyldigheter mot den uniform man bär! Varför umgås icke löjtnanten med sina kamrater?
Det kunde han icke svara nu på och icke heller efter att ha hållit sig inne i fem dygn.
Han fortsatte det gamla umgänget; föraktade att avrita seldon och hästskor, förstörde sina pengar, sin mors pengar och sin systers pengar. Stämdes för 53 en borgen, blev uppmanad att söka avsked. Men då roade det honom att tredskas. Man vågade icke ge honom avsked, ty man ville icke skämma ut officerskåren.
När han ledsnat på detta upptåg reste han till Paris. Man skrev till honom och bönföll att han skulle vara så nådig och begära avsked; man kunde ställa honom för krigsrätt, emedan han övergivit sin fana, men man ville icke skämma ut officerskåren. Nej, detta var hans hämnd mot denna kår, som icke ville upptaga honom, oaktat han var den skickligaste och mest förtjänte.