Nu hade tjugufem år förflutit. Hela nationen hade väntat på Ballhorns Svenska konsthistoria, som »ännu tyvärr var oskriven». Ingen hade vågat offentliggöra sina anteckningar eller samlingar; professorerna i konsthistorien hade icke vågat tänka på något sådant så länge Ballhorns Svenska konsthistoria bebådades en gång om året. En gång anmäldes till och med och recenserades den outgivna konsthistorien i ett litterärt Påskblad, där Ballhorn var avritad under rubriken »Det unga Sverige», vilket av många togs som ett grovt skämt, fastän det var det oskyldigaste allvar. Emellertid skulle berget till att föda; det födde en liten bok om hundra sidor, vilken oläst anmäldes dagen före utkomsten i alla idealisttidningar; en lucka i svenska litteraturen var fylld, Ballhorns konsthistoria var utkommen. Man köpte och skar upp. Läste titeln: »Allmän konsthistoria, utgiven av Gregorius Ballhorn». Allmän, det vill säga hela världens alla konster! Och detta på hundra sidor! Kolossalt! Men så stod ett tillägg, »bearbetad efter professor Schinderhannes tyska Kunstgeschichte»! Då hördes ett och annat »ä»! Men de som läste förordet, i vilket tillkännagavs att 62 Ballhorns bearbetning var en bearbetning av en mamsell Piffendorfs bearbetning av Schinderhannes Kunstgeschichte, de kunde icke återhålla ett utrop, som skulle artikulerat kunna återgivas så här: humbug! Men saken tystades ner, ty idealisterna hava en oerhörd förmåga i att tysta ner — somliga saker. — Svenska konsthistoriens skrivande hade blivit uppskjutet i tjugufem år! Se där verkningarne av entreprenadsystemet! Och följden! Jo, två månader därefter utkom första häftet av en annan författares sedan många år hoparbetade Svenska konsthistoria. Ballhorn slog ner som en blixt, skrev »varningar» (ny form av anmälning) i alla idealisttidningar, hans vänner tjöto över att arbetet, på vilket man väntat så länge, råkat i sådana orena händer, då »mannen» var given; några kallade det inbrottsstöld, förräderi o. s. v.; arbetet avstannade med första häftet, förläggaren förlorade 20,000 kronor och författarens framtid var förstörd.
Nu vågar icke någon svensk konsthistoria växa upp förrän mullen grönskar på Ballhorns grav.
Frid över ditt stoft, gamle benmjölare!
Nära besläktade med renhållningsentreprenörerna äro de som tagit den svenska osedligheten på entreprenad. De hava ett ganska lärorikt men obehagligt göra. De skola läsa alla osedliga böcker som utkomma och, vad värre är, recensera (eller varna) för desamma, de skola besöka alla oanständiga varietéföreställningar, varigenom de aldrig få tid att se en god pjäs på nationalteatern; de skola se på alla 63 oanständiga fotografier, som säljas på gator och i bodar; när det icke spelas på varietéteatern skola de tillbringa aftonen på krogen, för att höra på ungkarlshistorier och se efter huru mycket punsch ungdomen dricker; vilja de sedan vara nitiska, måste de gå ut på illa kända gator och antasta prostituerade kvinnor, för att få reda på detaljerna i deras hemliga yrke.
Ödet, som har sina grymma nycker ibland, hade till översteentreprenör för detta välgörande sällskap utsett en person som aldrig drömt om en sådan ära. Han hade efter en vild ungdom under årens lopp och genom släktförbindelser tillskansat sig en lärareplats vid en anstalt, där unga damer åtnjöto undervisning och vilka måste betala hans ynnest med sin ynnest. Då och då hördes ett hotande mummel, men vår entreprenör var frimurare och saken tystades alltid ner. När nu en tidig, kanske alltför tidig ålderdom inträdde, och den gamle mannen, den vördade läraren, var trött och mätt och längtade till ro, stego några dunkla aningar om en viss ostraffad brottslighet fram, och den annalkande döden ledde hans tankar in på allvarliga ämnen. Han tog avsked från sin lärarebefattning, vilken givit honom så många ljuva, dock nu så bittra minnen; vid avskedet, som åtföljdes av en middag med vers och ordensutnämning, hade mången som kände den allbekante kurtisörens framfarna dagar svårt att hålla sig allvarsam, då tidningarne påbördade honom dygder, dem han själv aldrig drömt sig äga. Efter avskedet kastade han sig in på religion och välgörenhet och greps ögonblickligen av de välgörande fruarne, vilka just nyss avslutat leveranskontrakt med 64 osedlighetsentreprenörerna. Vilka helvetiskt uttänkta belägenheter den arme syndaren nu råkade i, vilka kval för den arme, då han en dag befinner sig som överste för osedlighetsentreprenörerna. Hans sista år voro ett helvete sådant endast en Dante kunnat uttänka det åt sin värsta ovän.
Han vaknar om morgonen efter en orolig natt, ty han har måst läsa Zolas sista roman i svensk översättning.
Det väntar någon i mottagningsrummet.
Det är en välgörande fru, som är mycket rik, men icke skäms att tigga offentligt i tidningarne. (Sedan polisen förbjudit fattigt folk att tigga, hava de rika i stället ostraffat slagit sig på den näringen.)
— Har ni sett uselheten? utropar hon och tager upp en packe fotografier och andliga skrifter.