Direktören har icke sett; men nu måste han se. O, vad hans gamla syndiga nerver skaka; han vänder bort sitt ansikte!
— Men det är förfärligt, utbrister han och hans askgråa ansikte rycker av sinnesrörelse.
— Man skulle kunna rodna, säger frun, om man icke hade det etiska momentet i sitt självmedvetande.
— Dem renom är allting rent, säger direktören och sorterar korten på ett sätt, som antyder en stor färdighet att handskas med kort.
— Var ni på varietéteatern i går?
— Nej, jag läste Zola. Vilken bottenlös dy, vilka skändligheter han pådiktar den välgörande kejsaren och den dygdiga kejsarinnan.
(Här måste anmärkas att osedlighetsentreprenörerna såsom sannskyldiga entreprenörer icke tillåta 65 någon annan att röra i dynghögarne; det vilja de göra själva! Därför lida de icke Zola.)
Det ringer igen hos vår direktör. En ung flicka, som skulle kunna vara en Perowska vad entusiasmen och hänsynslösheten beträffar, erhåller företräde:
— Har direktören läst sista avhandlingen om ärftlig syfilis i The Lancet?
— Nej, jag har hållit på med en uppsats om Zola.