Om man tänker sig vilken rad av försakelser, umbäranden, kroppsliga och andliga, som denne fosterlandsvän hade utstått innan han på en obetydlig värdshusrörelse kunnat sammanspara en hel miljon att handlöst skänka bort, skall man utan svårighet 93 nedlägga varje tanke på att andra än de ädlaste bevekelsegrunder kunna framkalla stora handlingar.
Bland stående osanningar är väl ingen större än den, att Moses med förkärlek ägnar sig åt köpenskap och penningeförvärv. I Sverige är detta så mycket mindre fallet, som han icke behöver handla, emedan alla svenska Moses äro rika. Han ägnar i dess ställe gärna sina krafter åt det älskade fosterlandets tjänst, antingen som ämbetsman, eller också ägnar han sig åt upphjälpandet av de sköna konsterna, dels i egenskap av beskyddare, dels i egenskap av utövare.
Har han tillräckligt med pengar ägnar han sig åt det allmänna. Att förklara vad som i ett konstitutionellt samhälle menas med det allmänna har sig icke så lätt, men när Moses ägnar sig åt det, så kunna vi tro att det är något förståndigt.
Såg ni aldrig på Stockholms gator en ensitsig droska, sådan som läkarne bruka den, med en stark dragare för, ila fram på de mest besökta gatorna! Ni kanske icke observerade droskan, men så observerade ni åtminstone det stora håret! Icke det? Då observerade ni icke heller den store mannen som åkte i den droskan och var iförd det stora håret! Det var ett stort vitt hår, erinrande om patriarkens i Lilla Dorrit (av Charles Dickens); det väckte ovillkorligen längtan efter en sax; man ville så gärna se hur det obetydliga ansiktet skulle ta sig ut berövat sin infattning! Stockholmarne, som visste hans namn, upphörde ändock aldrig att fråga: vem är det? Uppgifterna voro så gränslöst svävande att vi aldrig fingo reda på vem det var? Att det var Moses, det såg man ju! Han blev tid efter annan 94 avritad i Illustrerad tidning, men oaktat förklarande text medföljde gratis, fick man ändå aldrig klart för sig annat än att det var Moses som arbetade i det allmänna, och att hans verksamhetsfält var ett slags kommittéer. Att han var en djävla man försäkrades då och då av sakkunnige, men vad han gjort, det var en gåta, som han höll på att ta med sig i graven. Lyckligtvis dog han under för hans biograf särdeles gynnsamma omständigheter, nämligen på ett besök i sin födelsestad Norrköping, där en landsman fick i uppdrag att per telegraf meddela hans biografi till en i Stockholm utkommande tidning. Av telegrammet, som ju måste hålla sig till huvudsaker, framgick, att Moses arbetat i det allmännas tjänst, ägde Nordstjärneorden, hade ett angenämt hem, vitt långt hår och var en djävla man.
Närmare upplysningar fingo vi aldrig om den store mannen, förrän långt efteråt någon av en händelse omtalade, att han var bokhållare på ett kontor och författat ett kommittébetänkande, som vann någorlunda mycket bifall av de sakkunnige. Vad det var för ett betänkande, det fick man inte reda på, men mera djupgående forskningar upplyste att »det i väsentlig mån var dåvarande assessor Almqvists förtjänst» (det kände inte f—n någon Almqvist, men vår store Moses, den kände vi).
Om den uppväxande kontorspersonalen ville ägna sig litet mera åt det allmännas tjänst, så skulle den kanske, vi säga kanske, kunna motse en tryggad och ärad ålderdom i ett aktat hem samt litet oftare bli hugnad med Nordstjärneorden än den under nuvarande förhållanden blir.
När Moses ägnar sig åt artistiska eller litterära 95 värv gör han det på fullt allvar. Det finns ingen svensk som så ägnat sig åt svenska litteraturen som Moses. Han har ägnat sig åt hela den klassiska litteraturen; han har ägnat sig åt Bellman, Lidner, Lenngren, Stagnelius, Nicander, Braun, Carlén, han har ägnat sig åt Fältskärns berättelser, Mellins historiska noveller, Jolins skrifter, Snoilskys dikter, Wirséns poem och Bäckströms vers. Almqvist, Crusenstolpe, Aftonbladet, Litterärt Album, Svea, Göta och Nore hava Moses till upphovsmän.
Moses’ kärlek till svenska litteraturen har också funnit sin rättvisa belöning, då Uppsala universitets nyligen avgångne kansler besatte de tvenne lediga katedrarna i svenska litteraturens historia med tvenne unga Moses, av vilkas frisinnade tänkesätt man väntar sig det allra bästa för den svenska versproduktionen, vilken står under dessa katedrars kontroll.
Moses’ andliga begåvning har aldrig blivit ifrågasatt, när han ägnar sig åt det artistiska. Vi ha sett nyligen ett grant exempel på huru en äldre Moses, som ägnat femtio år av sitt liv åt ett aktat yrke, plötsligen fattas av en artistisk lusta som bryter ut i oljefärgsmålning. Han beströk några kvadratrev duk på en otroligt kort tid, hängde upp dem i konstföreningen och lyckades genast vinna Aftonbladets bifall, vilken tidning endast kunde förklara saken som ett underverk, att en person utan studier i ämnet kunde på tre dagar frambringa åtta rev och två stänger oljefärgsmålning, som eljest man behövde ett halvt liv till. Uppmuntrad av bifallet fortsatte Moses med ohejdad fart, och inom tre veckor var han professor vid Ritarakademien. Med vanlig 96 frikostighet visade han sin tacksamhet genom en storartad gåva till Nationalmuseum, bestående i sex av sina bästa tavlor, vilka mottogos med tacksamhet. Men nu var Moses’ äregirighet väckt. Att få en tavla på Nationalmuseum anses av urinnevånarne i Sverige som den största heder, men Moses, som redan fått in sina sex, ansåg det var större heder att få in en i Stockholms slott. Detta var kinkigare, ty Hans Majestät hade i ett trontal förklarat, att han icke tålde oljefärgsmålning. Men Moses, som var listigare än alla djur på jorden, visste besked. När prinsen av Bohuslän fick sin första tand blev det ett jubelskri bland svenska folkets stater och kårer. Och man beslöt att giva luft åt sina känslor på många sätt. Moses fann snart sitt sätt, och tråkigt var det icke. Han hade nyss fullbordat en tavla; duken upptog en fjärdedels hektar (nya måttet); ämnet hette: »Paraden kommer». Som Moses fått väder på att en ny riktning uppträtt i Paris, där man tog sina modeller ur verkligheten, ansåg han sig berättigad och skyldig att tillgodogöra sig densamma. Nåväl, paraden anfördes av en prins av blodet; i spetsen gick regementstrumslagaren Hermann; på en trappa stodo fruarne Aronsson och Jakobsson; i fönstren syntes doktor Isaksson med fru, grosshandlar Abramsson med fru, operasångare Labansson med fru. Alla fruarne voro iförda nya klänningar från Valentin; på trappan låg en matta från Marcus; herrarne voro klädda i nya vårhabiter från Moritz Hirsch. Tavlans huvudmoment var gripande. En man har gått ur ledet och framlämnar från överstelöjtnanten ett återbud till grosshandlar Abramssons middag. Fru Abramsson svimmar i fru Isakssons 97 armar och nedsjunker halvdöende på Marcus’ brysselmatta. Doktor Isaksson skyndar till med en termometer för att undersöka fru Abramssons puls.
Stockholms damer, vilka enligt Sveriges officiella statistik utgöra ett antal av 93,559, sammankallades i läsesalongen vid Brunkeberg, den enda lokal i Stockholm som kunde rymma en så stor samling, och beslöto att inköpa tavlan och överlämna densamma till tandgåva åt prinsen av Bohuslän. Som emellertid endast tjugufem damer infunnit sig, fattades det beslut (under fru Isakssons ordförandeskap) att de frånvarande fingo rätta sig efter de närvarandes beslut, varpå tavlan överlämnades med påskrift: Från Stockholms damer.