Träffa vi åter Moses i ämbetsmannens maktpåliggande ställning, så är han mera nitisk än, vi måste till vår blygd erkänna det, våra egna. Vi sågo till exempel honom som polismästare i Göteborg; hans medfödda hat mot laster och brott av alla slag gav sig luft i en formlig förföljelse av allt °tyg; tjuvar och skökor darrade inför hans skarpa öga, och hans kärlek till sanningen var så stor, att han icke kunde höra ett nekande svar inför domstolen utan att råka i raseri, så mycket mera oväntat som den kända tålighet, varmed han i nittonhundra år lidit förföljelser, eljest är ett karaktärsdrag hos honom.
Såsom människa i dagliga livet är Moses en mycket enkel, rättfram och vinnande person, vilken enkelhet stundom antar den glada burschikos-formen. Han hatar krus och ceremonier och skall genom sitt verksamma föredöme inverka gott och reformerande på vårt stela sällskapsliv. Sålunda har han 98 redan gjort förberedande försök att införa de älskvärda österländska sederna att ej lyfta på hatten och icke besvara brev. Vi hava sett en mycket omtyckt Moses, som personligen gjort försök med den behövliga reformen att inträda i salong med överrock och brinnande cigarr; han anställde de första försöken hos änkor och mindre bemedlade familjer, och lyckades fullständigt. Bland lovvärda bordseder han infört och vilka äro både angenäma och tidsbesparande är, att såsom värd ta sig själv först, stödjande sig på Macbeths teori att gästen är värd i värdens hus och därför skall serveras sist.
Moses har också en annan dygd som urinnevånarne sakna; han älskar sammanhållning mellan landsmän; aldrig ser man en Moses uppträda mot en annan Moses inför domstol, och råkar han någon gång ut för polisen, så skaffar alltid hans fredsälskande lynne honom en förlikning. Han hatar processer och låter hellre udda vara jämnt.
Vad vi utom alla hans andra dygder ha att lära av honom är hans fullständiga förakt för titlar. Aldrig skall man se honom söka en konsulsbefattning för uniformens och ordnarnes skull; aldrig ser man Moses helt fräckt kröna sin butiksdörr med svenska riksvapnet över hovleverantörstiteln; aldrig begagnar han sådana små bakvägar till Vasaorden som att, då han är handlande, låta inskriva sig i någon direktion för en välgörande stiftelse, och aldrig ser man Moses sätta ut den dumma doktorstiteln under sitt namn på ett bokomslag; däremot skall man höra med vilken gladlynt naivitet som han gör gamla ämbetsmän galna; han titulerar Kunglig Majestäts kanslister för notarier, kungliga bibliotekarier för 99 lektorer, när han någon gång begagnar titlar. Eljest har han blott ett enda tilltalsord, och det lika enkelt som vackert; han säger rätt och slätt: herrn och frun. Med greve- och friherretitlarna har han gått ett steg längre än vår mest demokratiska tidning, ty han har avlagt dem. Möjligen kan han av ömma släktkonsiderationer förmå sig titulera sin måg greven och sin dotter grevinnan, men aldrig gör han det med någon annan, det månde vara vem som helst.
Enkel och flärdlös är han till sin natur; det har han med sig från sitt gamla öken- och bergland, där han på kamelens kutiga rygg lärde sig försakelser av alla slag; han är därför särdeles lämplig för acklimatisering i vårt steniga land, där en ringa bärgning är hans förnöjda sinne nog.
Sådan är vår Moses!
Kanske finner läsaren min hastiga skildring nog ljus. Har Moses inga fel? Är hans karaktär och hans vandel så alldeles utan skuggor? Jo, han har ett fel, men det är icke hans och det kunde snart hjälpas, om det icke vore för sent. Han är litet bortskämd!
Moses skall vara snäll mot de beskedliga urinnevånarne, ty de ha varit snälla mot honom, när han kom fattig och mauschlande och fick lov att sätta lien på de åkrar de brutit och besått.