Stolligt kan i sanning kommitténs uppträdande kallas, då härom året en verklig attentatsepidemi rasade mot våra stora minnen. Hovmarskalken von Beskows bläckhorn, som förvaras under glas och nyckel i Historiska museum, hade på ett obegripligt sätt blivit fyllt med ärter. Vad skulle detta betyda? Ja, det var icke lätt att säga, men att det var ett 107 attentat, det var avgjort. Några vågade i all tysthet gissa, att det skulle vara en skändlig anspelning på hans poesi (vilken i så fall menades verka som okokta ärter); men anspelningen var för smutsig för att kunna vinna tro. Men larm slogs; Aftonbladets kommitterade blåste upp i stora oxhornet; amanuensen Ballhorn skriade i en kort artikel och beklagade att bristande utrymme hindrade honom att säga allt vad han ville; Svenska Folket fick en grundlig duvning för att det icke hade mera aktning för våra stora minnen.
Det var en skräckens och jämmerns dagar. En bekant författare, som vågade uppträda till Svenska Folkets försvar och skjuta skulden till den »obetydliga förseelsen» på museets vaktmästare, blev sliten i stycken. »En obetydlig förseelse! Ha! där ser man frukten av de läror som våra så kallade (alltid så kallade!) realister sprida! En obetydlig förseelse! Ha! Att draga våra stora minnen i smutsen (alltid i smutsen!).» Aftonbladet slutade med att åkalla polisen mot sådana författare. Men då blev fan lös. När Dagbladet nämligen fick höra, att någon annan vågade ropa på polis, blev det alldeles utom sig. Stockholm var uppfyllt av skräck. Den oförsiktige försvararen av Svenska Folket, som varit nog dum att sätta ut sitt namn, blev anklagad (i Aftonbladet!) för en hel mängd brott mot strafflagen, varöver hans hustru och barn råkade i förtvivlan. Familjebanden hotade att upplösas; fäder straffade sina söner därför att de sågo på dem, att de icke trodde på von Beskow; personer som råkades på gatan undersökte varandra med ögonen om de trodde på von Beskow eller inte; den som teg i ett sällskap, 108 där von Beskow var samtalsämne, var genast röjd och kastades ut; unga ärelystna studenter, som hade lukt på vindkastens fördelar, skrevo artiklar i tidskrifterna och nu, när de vågade sätta ut sina namn, blevo de stora litteraturhistorici och en blev docent.
Resultatet: von Beskow kanoniserades till nationalskald, amanuensen Ballhorn blev hedersdoktor och hedersledamot av alla lärda sällskap (till och med det entomologiska), fick Svenska akademiens understöd såsom’ vitter författare, varpå han genast stiftade ett sällskap »för vården av våra stora minnen».
Men i all tysthet fick vaktmästaren i Historiska museum en enskild skrapa, därför att han glömt att taga ut ärterna, när han sköljt von Beskows bläckhorn. Men det kom aldrig i Aftonbladet! Tycker någon det!
Bittrare och vackrare har aldrig det sörjande Svenska Folket uttryckt sin tröstlöshet än då en gammal boktryckare dog härom året. Mannen, som skrev versstycken, hade med ovanlig klokhet och takt förstått att tillfredsställa både folkets och de kungligas poetiska behov. Han hade nämligen använt sin ungdom på det folkliga och nu ägnade han sin mannaålder åt det kungliga, varigenom han blev allas gunstling och kommendör av Nordstjärneorden. Den senare delen av hans verksamhet hade självskrivit honom till odödligheten i Svenska akademien. Detta hindrade honom likväl icke att dö som vanliga människor. Sorgen var gränslös. Och Svenska Folket ålades i Posttidningen att ha kungssorg. Han 109 dog i januari och som Svenska akademien icke hade sammankomst förrän i december måste den olycklige, som på högtidsdagen skulle på Svenska Folkets vägnar begråta honom, hålla sorgen frisk i elva månader. Det var mer än mänskligt begärt. Den olycklige hade en den angenämaste sommar i en vacker trakt vid västkusten, han reste genom Europas intressantaste städer, och nya vyer över livet öppnade sig för honom. Sorgen som hängde över honom som ett hotande moln skingrades, och när han återvände om hösten frisk och rask hade han glömt bort alltihop. Men den 20 december nalkades hotande och nu revos såren upp. När han steg i land vid Skeppsbron och gick hem över Stortorget, där han såg stora börssalens fönster, då vaknade minnet av den avlidne och sorgen kastade sig över honom med fördubblad kraft. Det lysande sällskapets handlingar bevara de dyra orden, vilka ådagalägga en sådan sann och rörande uppriktighet i känslan för den avlidne, att Svenska Folket skyndade i Posttidningen giva sorgtalaren en tacksamhetsadress för det härliga sätt på vilket han givit luft åt dess gränslösa sorg, varpå författaren avgiver den blygsamma förklaring att: »talet är i hastighet på papperet kastat. Kanhända har det därigenom vunnit i helgjutenhet vad det förlorat i utförlighet och utarbetning». Orden äro för dyrbara att icke vi skulle vilja pryda dessa sidor med desamma, och sorgtalarens stil så lättläst, klar och oöverträffad, att vi icke frukta att trötta våra läsare.
»Det är med känslan av en stor, en oersättlig förlust som vi detta ögonblick här samlas. Denna känsla uppfyller så alla hjärtan, att jag ej ens 110 behöver nämna dess anledning. Låtom oss tala med varandra om vår gemensamma sorg! Denna betraktelse må vara värdig den, åt vilken den ägnas.»
Man hör huru snyftningarne avbryta de eljest så långa akademiska perioderna.
»Det hörer till sorgens väsende att ej vilja släppa sitt föremål. Själv vet hon ej av att detta föremål förvandlar sig under hennes händer. Detta sker blott småningom, och är tidens verk; varför han ock gäller såsom den bästa tröstare. Detta är sant, ehuru i annan mening än den, vari lättsinnigheten låter sig tröstas. Den verkliga sorgen, som lever i sitt föremål, skjuter ifrån sig all den tröst, som kunde hämtas av glömskan. Denna sorg lever av sitt eget minne. Men minnet, som är hennes smärta, blir tillika hennes tröst. Kännare av människohjärtat veta detta väl. De veta, huru motbjudande förströelsen (utrikes resor och vistelse på badort!) är för det sörjande hjärtat. De fördjupa sig tvärtom med detsamma i betraktelsen av det älskade föremålet. Sådant är det verkliga, det sanna (icke det hycklade!) deltagandet; och under dess milda inflytelse framgår ur sorgens egen natt det förklarade, det saliga minnet, som självt är en tröstens ängel. Vid stora allmänna förluster behöver detta deltagande ej framkallas. (Hör!) Det kommer självmant. Också är det vid sådana tillfällen som den sanna sorgen bäst visar hela sin förädlande förmåga.»
Talaren hade nämligen under de elva månaderna glömt att karlen var utskriven då han dog, att hans skrifter voro genom boktryckarens försorg bevarade åt eftervärlden och att således den avlidnes utslitna hydda var tämligen obehövlig här nere.