Emellertid skulle talaren enligt vanliga begrepp gått lös på ämnet efter en så grundlig inledning, men sorgen är djup och hans känslosträngar dallra:
»Vore dess föremål verkligen de förgängliga, var funnes då tröst, om ej i glömskans och förströelsernas flod? Men det är ej så. Den sanna (!) sorgen är födslosmärtan av det evigas (den avlidne boktryckarens) uppgång i själen. Väl är den älskade vännen med tusen fibrer fästad vid det sörjande hjärtat, och alla dessa fibrer blöda, då sammanvarons ljuva lycka så plötsligt avbrytes; men egentligen avlägsnar sig blott föremålet för att träda framför oss, uppöver oss i egenskap av en blid, ledande skyddsängel; och i den himmelska luft, vari han höjer sig, framlyser först hans sanna ovanskliga natur. Det visar sig, att han nu först är och verkligen lever sitt rätta liv, höjd över jordlivets kvalm och töcken i evig eter, ren och ung; att allt vad han på jorden verkat (skrivit versstycken) nu framträder i sitt rätta ljus, nu lyser i sin sanna skepnad.»
Den olyckliges sorg var icke uttömd med detta, ty han var ledamot av ett okungligt poesisällskap, som fordrade att han två månader därefter skulle sörja den bortgångne om igen. Han kunde icke säga nej. Uppdraget var grannlaga; de häftigaste känslorna hade lagt sig, festtalets rus hade gått om och nu blev det annat av.
Om icke handlingarne voro tryckta, skulle man ha rätt att kalla mig en ljugare, men nu äro de tryckta och som realist håller jag mig till verkligheten, vilken har mera anspråk än fantasien. Vår festtalare skildrar i poesisällskapet sin första bekantskap med den avlidne. Hör!
»Huru vi kommo till tals med varandra, minnes jag ej, men väl att vi snart befunno oss i den häftigaste dispyt. Det gick så då, som alltid sedermera. Vi ha aldrig samtalat utan att disputera, och då vi aldrig kommit överens (Hör!), torde därav den slutsatsen också dragas, att vi i själva verket aldrig förstått varandra (jämför ovan: ’samvarons ljuva lycka’, Men älskade vännen’, ’tusen fibrer’!).» Vidare!
»Jag erfor snart, att man med honom icke kunde föra något ordentligt resonemang. Han vek av och undan och återkom ständigt; och man visste lika litet gången av hans tankar som solstrålens väg genom löven.»
»Egentligen upprepade han detsamma, fast med andra ord. — — — Vid varje försök till en ordentlig slutledning vände han sig åt sidan för att äta lingon bredvid vägen ...»
Efter dessa graverande anmärkningar kastar festtalaren ett blomsterregn på ett par kvartsidor, rädd att ha sagt för mycket; därpå blir han modigare igen och skjuter vännen utan pardon i sank.