Claris majorum exemplis eller ärftligheten utan moral.
Det var ovanligt livligt i den numera övergivna riddarhussalen. Tvenne skurfruar gingo omkring och torkade damm, gammalt adeligt damm, som legat kvar sedan 1865, då det skuddades av fötterna på de bifallsstampande ädlingarne, höggrevligt damm, som gnuggades av det blå klädet, när rikets herrar vredo sig i ångest på bänkarne, friherrligt damm av det finaste uniformskläde; men där låg även ofrälse skrivardamm luggat av slitna svarta bonjourer, för att inte tala om det som låg på läktaren, ty dit hade inte fruarne kommit än.
Lantmarskalkens elfenbensstol stod tom; på bordet låg klubban och några upplagor av vapenboken; det såg ut som det varit auktion. Bakom stolen stod Gustav Adolf (den 2:dre) och kastade tomma marmorblickar ut över den tomma salen ända uppåt Ehrenstrahls takmålning.
Men solen lyste in genom fasadfönstren och skänkte en förnyande glans åt sköldarne på norra sidan.
— Det var ena roliga tapeter, sade den yngre frun, som ännu icke hade sett mycket av livet.
— Å, kära barn, det är deras skyltar, svarade 115 den äldre frun, som hade varit med om det gamla statsskicket.
— Å, Jessus, är det skyltar?
— Ja, det är vapenskyltar, vapen, förstår du?
— Vapen? Som de ha slåtts med?