— Nej, nej, för all del, sådana vapensköldar, som de gömma sig bakom då de slåss.
— Och de ska hänga här nu?
— Ja, de ska någonstans hänga; men det är från forntiden allt det här, så att det har man inte reda på.
En ung herre med svart sammetsmössa och ett färgschatull i handen hade inträtt och stannat på stora gången. Han kastade några vanvördiga blickar omkring väggarne, lade huvudet bakut mellan skulderbladen, tittade uppåt takmålningen och ryckte på korsryggen såsom endast en artistelev kan rycka på axlarne, då han ser något underhaltigt.
Därpå gick han rakt mot fruarne och frågade var numro 806 hängde, adliga ätten numro 806.
Detta kunde fru Lundin upplysa om, så mycket mer som hon redan på morgonen ställt fram stora kronstegen framför numro 806. Saken var nämligen den att en plåtslagare hade trampat in taket, då han skulle reparera dygderna till sista riksdan, vilket åter haft till följd att det regnat in på vinden och runnit ner genom trossbottnen samt sugit sig ner genom gipstaket och starkt angripit en vapensköld, vilken just råkade bära den nämnda nummern. Varför just den bar den nummern, det berodde väl av slumpen, men fruarne trodde att det nog fanns någon som rådde över slumpen också. Det var en ful fläck i taket; den såg ut som ett träsk, men från 116 träsket kröp en rödbrun orm nerför väggen; den hade kunnat störta sig ner på 805, 807, på vilken som helst av femtio nummer, men den gick förbi dem, som om den vita ängeln hade satt sitt tecken på dem, och den träffade sitt mål som en välriktad pil. Det var icke något ovanligt med det vapnet. Hjärtskölden var delad i tre silverfält, på vilka voro tre hundhuvuden i guld; den var icke krönt med hjälm eller krona, utan hade överst tre påfågelsfjädrar, på vilka ögonen voro utförda med en ovanlig naturtrohet, så att de skådade omkring sig med vilda skelande blickar. Men nu hade ormen krupit in i fjäderbusken, dragit sitt smutsiga slem över ögonen, så att de sågo ut som grå starren, och den hade slingrat sig ner mellan lövverket och utgjutit sitt gröna etter, som den samlat uppe bland dygderna på koppartaket, över de tre silverfälten, men hundhuvudena rådde den icke på, ty de voro av guld. Emellertid hade den unge herrn klättrat upp på stegen med sitt schatull, och där satt han nu och sökte någon anledning att uppskjuta med sitt restaurationsarbete, vilket icke just roade honom. Han tog upp en rotpipa ur västfickan och skulle slå eld, då han erinrade sig att han var på ett bättre ställe, varför han för artighetens skull slängde en fråga åt fruntimren.
— Får man röka här?
— Å, han skulle skämmas, svarade den äldre frun.
— Får man tugga då?
Frun ansåg sig icke behöva svara härpå, men förklarade bestämt, att han icke fick spotta på golvet.