Den unge herrn avvaktade icke vidare order utan 117 lade in en bit tobak och började vissla på Norrköpings skarpskyttemarsch.
Detta var mer än en gammal väggskäkta kunde lida, som suttit hundra år i en bänk på referentläktaren. Hon hade visserligen hört mycket i världen, mycket förståndigt tal, mycket vrövel, och rätt mycket oväsen, men aldrig hade hon hört någon vissla på det här stället. Hon hade tillbragt sin barndom i en grindstolpe, därpå slagit sig ner i en kunglig sjuglasvagn, som kört fast i grindstolpen och slutligen följt med riksmarskalken (när han for upp med regalierna) till riddarhuset. Som hon icke kunde lägga av sina medfödda folkliga tycken, sökte hon sig upp på läktaren, där hon alltid kunde påräkna doften av våta kläder och skodon. Nu hade hon emellertid sovit i fem år, hon och hennes nittionioåriga unga dotter, då de båda väcktes av det nya okända bullret. Yrvaken stötte hon dottern i sidan och bad henne stiga upp och se efter vad som var på färde.
Denna återkom efter en utflykt upp på barriären med den underrättelsen, att det var en målargesäll (tänk om han hade hört det!), som höll på att stryka på en av plåtarna. Detta sista ordet uttalade hon med stort förakt, emedan skäktorna underkänna allt som icke är av trä. »Trä ska det vara!» Emellertid var den gamlas nyfikenhet väckt och hon beslöt att i sällskap med dottern anträda färden för att själv taga reda på saken. De togo ett kort farväl av referentbänken, vandrade utåt läktarens golv mellan små högar av torkad tobaksstjälk och uppnådde slutligen väggen. Därpå började en vandring över plåtarna, varvid den gamla icke kunde återhålla den 118 anmärkningen, att man blir kall om fötterna av att gå på det dumma järnet. Den unga däremot måste då och då ge luft åt sin förvåning över alla de granna och underbara saker hon skådade. De vandrade genom skogar av ek; de stötte på troll och gripar och ormar och drakar; de vandrade över torn och fästen och städer, mellan stumpar av människor och djur, mellan kronor och spiror, stjärnor och solar. Slutligen uppnådde de taklisten. — »Håll i dig», sa den gamla, »för nu bär det av ut på djupet. Vi ska ut till stora tavlan där mitt i taket, där ha vi lärft och oljefärg.»
Det var en vådlig färd. Än var det en spricka i gipsen, än var det en spindel som lagt ut sina nät, än en förrädisk brygga av damm som rasade under fötterna. Deras liv svävade i fara och de voro flera gånger nära att få svindel och störta ner i djupet. Omsider kände de lukten av oljefärg; de voro framme. »Följ», sade den gamla. Och nu vandrade hon fram mellan moln och dygder ända tills hon kom fram till Sveas mantel. Där hade artisten lagt på ett halvt skålpund karmin i ett briljant veck. I skydd av detsamma slogo de sig ner. Den gamla gnuggade sig i ögonen och spejade dit ner. — »Se åt vad det är för nummer på plåten», sade hon! — »Åttahundrasex», sade dottern genast. Den gamla blev tankfull och stödde sin panna mot sjätte bakbenet. — »Tre hundhuvuden; tre påfågelsfjädrar! O, Solon, Solon!»
Nu var det den ungas tur att bli överfallen av nyfikenhet; och hon upphörde icke att bedja om en förklaring, förrän modern lovade henne att berätta historien om 806, vilken härmed följer såsom 119 den i hast upptecknades av en råtta, som satt på referentläktaren.
Väggskäktans berättelse om numro 806.
Hans Majestät konung Magnus Ladulås låg en natt över på Tiveden under norska kriget. Han kastade sig oroligt på sin bädd, ty han led av ett njurlidande, som han ådragit sig genom omåttligt begagnande av alicante. Det var ännu mörkt och han ville icke tända ljus. Han kände på sitt vattenur. Fyra! — Ännu två timmar till dager. Han steg upp, gjorde några böner, drack ett glas öl, och lade sig att fundera. Så låg han till dagningen och kastade sig i oroliga tankar på sin bädd. Om morgonen då läkaren inträdde fann han konungens tillstånd så betänkligt, att han måste ordinera något uppfriskande, till exempel en avrättning eller en jakt. Som det icke fanns några bönder tillstädes och konungens folk icke kunde umbäras, beslöt man sig för en jakt. En lycklig händelse hade också fogat så att man fått spår på ett älgstånd ett stycke upp på Tiveden; men det fanns en omständighet som däremot hotade att tillintetgöra hela kuren: man hade inga hundar. Det var en ny olycka. Konungen, som ett ögonblick hämtat sig från sin nedslagenhet, blev nu utom sig och han föll gång på gång i vanmakt och hela lägret råkade i oro. Man utfäste stora belöningar åt den, som kunde skaffa en hund. En hund! En hund! ljöd det i skogen, men förgäves.
Konungens tillstånd förvärrades.
En döv stillhet vilade över lägret. Man fruktade det värsta och ingen vågade röra sig. Slutligen 120 fram emot middagen, just då läkaren hade skakat på huvudet, hördes ett skall uppifrån tjockaste skogen. Först några djupa tag, som av en bandhund, vilken skäller för att det ska så vara, sedan ett livligt stövarskall, som klingar likt ett jakthorn och betyder att han fått upp, och därpå ett ihållande gnäll, som om han låg med nosen i hälarne på en hare. Ett dånande hurrarop vältade fram mellan tältgatorna, och man väntade varje ögonblick få se, huru den flämtande jakthunden skulle skina fram i skogsbrynet. Men vad fick man se? Generalfälttygmästarens borstare kom framlunkande mellan granstammarne vinslande och fägnande. Man skrattade först, men sedan blev man allvarsam. Konungen, som störtat upp från sin bädd, kom ut och blev vittne till scenen, men Måns borstare lät icke tiden gå förbi i onödan utan han öppnade genast sin mun och talade med mössan i handen:
— Ers majestät, mina herrar! Med kännedom om befintligheten av den sjukdom, som behagat hemsöka Ers majestäts höga njurar, och med kunskap om det läkemedel, som föreslagits jämte den fullständigafrånvaro av detsamma, har jag tagit mig friheten erbjuda min ringa tjänst.