— Du skall föra tre hundhuvuden i din sköld till minne av dina utmärkta förtjänster, men i stället för hjälm skall du ha tre påfågelsfjädrar, ty din fåfänga var större än din snålhet. Du är fri, Måns Hund; gå ut, föröka dig och uppfyll jorden!

Nu var Måns adelsman! Nu skulle han köpa sig en rustning med sköld och svärd och åka i vagn. Men han hade intet guld. Han försökte på sin nyförvärvade kredit anlägga en blanksmörjsfabrik, men han gick under i konkurrensen. Han genomgick alla förödmjukelsernas grader och återvände slutligen till sin förra plats såsom borstare hos generalfälttygmästaren. — Men nu var han gift och hade barn, små adelsbarn, som skulle uppfostras efter sitt stånd, och det var icke lätt. Sonen avancerade till sergeant, fick mästermans avsked, gifte sig och höll namnet vid liv.

Ätten utmärkte sig icke synnerligen under de följande hundra åren, men förhöll sig tyst och stilla. Det högsta någon kunde bliva var fanjunkare med löjtnants avsked. Den märkliga orsaken till adelskapets uppkomst var glömd, och familjen levde som 122 fattiga adelsmän. Men det var något som gnagde och gnagde. Äran fanns ju, men penningen saknades alltjämt, och ingen av ätten vågade numer slå sig på den föraktade köpenskapen; skölden måste hållas blank och familjen måste söka sin utkomst i statens tjänst. Ätten kunde icke urarta, ty den hade aldrig varit uppe, men den kunde icke heller stiga — av brist på pengar. Stamfaderns eminenta förmåga, som förvärvat honom adelskapet, hoppade över sex generationer tills den dök upp hos den bekante Daniel Hund, vilken av Johan III släpptes lös på Erik XIV, om vilken Daniel skrev sin krönika, och därmed blev den förste krönikören i fäderneslandet. Som Johan var en tacksam natur, uteblev icke Daniels befordran. Med befordran kom guldet äntligen, och snart syntes Hundska palatset resa sig invid Norrmalmstorg. Nu fördes ett lustigt liv; så lustigt, att när Daniel dog, arvingarne måste gå ifrån alltihop. Gamla käringar sade: orätt fånget är lätt förgånget, men avisorna sade att Hund var en profet (emedan han angripit en kung) och de föranstaltade en insamling för släkten.

Här har jag en lucka i biografierna, men det vet jag att ätten framsläpade ett tynande liv ända till Carl XI. Då var det som släkten skulle slå ut i blom. Det fanns en son begåvad med något mindre huvud, men med mera fåfänga, med mindre känsla, men mera samvetslöshet än de andra barnen. Han sattes på kontor. Man vet icke så noga, men det uppgives, att han på ett mindre lovligt sätt bidragit till familjens (d. v. s. sitt) underhåll, varefter han måst anträda en hastig resa till Nya Sverige.

Nya Sverige i Amerika var icke som nu en 123 aktningsvärd mönsterstat av idel hederliga och i alla avseenden utmärkta medborgare, till vilka Europa blickade upp med avund och beundran. Nya Sverige var likasom hela Amerika den tiden en soplår för Europa, dit allt slödder samlades. Som emellertid vår vän hade förstört respengarna i en hamn, måste han förrätta vissa mindre sysslor ombord för att kunna få komma med, vilket gav honom anledning att vid framkomsten låta trycka visitkort, där han titulerade sig Löjtnant i K. Majestäts Flotta. Det där K. Majestät gjorde ett väldigt intryck på amerikanarne, och löjtnanten skulle ha stigit högt som ämbetsman, om han kunnat hålla mun, men det var just vad han icke kunde. Efter några års vistelse i det dyra landet greps han av en djup hemlängtan, vilken tillsammans med några polismän gjorde, att han snart befann sig som lättmatros på en hemgående brigg.

Hemkommen till Stockholm fann han sig litet främmande. Många av hans jämnåriga hade genom arbete, försakelser och redbarhet förskaffat sig en ställning, ja de funnos som voro berömda män. Detta alstrade hos honom ett djupt missnöje, icke med det bestående, ty detta ägde ju alltid en möjlighet att kunna skaffa honom det bra, utan med vissa personer, som hade det bättre än han. Samtidigt med detta missnöje och flera uteblivna måltider, märktes hos honom ett oanat intresse för litteraturen, helst den sort som går in på mycket korta rader och betalas per fot. Vår vän befann sig snart inne med alla fyra i den under Carl XI så livligt blomstrande tidningslitteraturen. När han emellertid snart nog uttömt sina ämnen, det vill säga sina gamla vänner, blevo 124 hans artiklar sällsyntare och måltiderna mera oregelbundna; den grymma fattigdomen tog honom i hårda famntag och snart befann han sig inom lås och bom på gäldstugan. Men nöden är uppfinningsrik och (vi måste nu efter han är utfattig upphöra att kalla honom vår vän) vår man kände sig danad att göra det sjuttonde århundradets största uppfinning: Resebreven. Från Rådstuguhäktet utgingo snart de allra härligaste reseskildringar från Tunis och Konstantinopel och från krigsteatern fingo känsliga tidningsläsare de mest uppskakande skildringar från »En svensk adelsman», vars personliga mod framlyste på varje rad och där generalernas (somligas likväl) göranden och låtanden underkastades en sträng granskning, men särskilt märker man en författarens synnerliga förkärlek för allt som rörde sjöväsendet, och i sina granskningar av förslagen till flottans omorganisation röjde han en förvånande sakkännedom i detaljen; han kunde yttra sig om kabelklys och rundbultar, nämna varenda repstump vid namn och visste huru många kannor tjära åtgingo till att lappsalva en storstångsbardun, vilka sakupplysningar naturligtvis voro av oberäknelig nytta för sjöförsvaret. Tack vare sin uppfinning befann sig vår man snart på fri fot; med friheten återkom modet och med modet övermodet.

Åtskilliga nyheter hade emellertid visat sig inom huvudstadens samhällsliv; man hade fått en fabrik och man hade fått ett bolag, i vilket de kungliga hade aktier. Tvenne sådana patriotiska företag kunde icke äga bestånd utan att allmänheten, som voro företagens förläggare, skulle erhålla regelbundna underrättelser om de båda inrättningarnes ställning, 125 styrelsens önskningar och beslut, framtida avsikter och mera dylikt. För sådana goda ändamåls vinnande ansågs ett tidningsblad vara det mest passande medel. Till redaktör söktes en person, som genom sin opartiska ställning till alla affärsförhållanden kunde inse, att den franska karduansfabriken var den enda berättigade, och att det italienska glasbolaget var det enda behövliga för Sverige; dessutom skulle tidningschefen vara en man med hård panna, som kunde tillbakaslå alla orättfärdiga angrepp från avundsmännen (konkurrenterna), men tillika äga insikt i alla ämnen, som intresserade allmänheten, såsom poemböcker, teaterpjäser, oljefärgstavlor m. m., så att tidningen icke fick utseende av ett affärscirkulär. Mannen behövde icke letas med lykta. Vår vän, ty så våga vi åter kalla honom, sedan han upphört vara fattig och står i begrepp att bliva mäktig, vår vän var genast funnen, och den ännu icke erkända ärftlighetsteorien hade vunnit ett nytt bevis för sin riktighet: Agathon Hund, av den adliga ätten Hund av Hutlösa, skulle nu med en rad av glänsande bedrifter hävda det fäderneärvda ryktet och giva en ny glans åt det illa medfarna namnet. Och bättre val kunde aldrig de patriotiska aktieägarne ha gjort, Aldrig behövde de frukta att hos sin redaktör torna på några hårdnackade meningar i saker och ting, ty alla hans politiska, sociala, kyrkliga och ekonomiska åsikter kunde sammanfattas i den enda kärnpunkten, vilken gav hela hans offentliga karaktär dess egendomliga prägel och som han formulerade så här: »människan måste dricka vin till middan».

Instruktionen som bolagen givit vår vän var lika så kort, men icke mindre uttrycksfull och innefattades 126 i två ord: »stick’en!» och »tout beau!» Redaktörens intelligens skulle avgöra vem och när det ena eller andra gällde och icke förblanda de båda.

Tidningen erhöll i dopet det egendomliga namnet Farao, vilket skulle innebära en erinran om dess strängt monarkiska tendenser och dess vördnad för det sekelgamla beprövade, men den enfaldigare delen av allmänheten som icke kände de egyptiska Faraonernas förträffliga tillvaro menade snart, med nyförvärvade insikter i saken, att namnet Farao var upptaget efter ett bekant dobbel, i vilket man företrädesvis spelade falskt.

En grym ironi av det allsmäktiga ödet ställde så till, att redaktionsbyrån inhystes i för detta Hundska palatset vid Norrmalmstorg, vilket för länge sedan gått under klubban och nu var inrett till handelsbodar av alla slag. Här i bottenvåningen, där fordom den lysande ättens banketter tillagats, satt nu vännen Agathon som en mäktig herre och dömde över människors väl och ve, och när han stundom tittade upp till första våningen, där riddarsalen var uthyrd till möbelmagasin, kände han en tagg i hjärtat, men när folket såg det Hundska sandstensvapnet, som fått sitta kvar över portalen, då råkade de ut för samma misstag som skurfrun och trodde att det var Faraos skylt.