Amerikafärden hade emellertid givit Agathon sådana djupa republikanska intryck att på de områden där han var fri, nämligen pjäsernas, poemens och tavlornas, han snart föll för frestelsen att lägga åsido de monarkiska begreppen och upptaga några av de nya, men för att icke skada saken tog han upp några idéer från en gammal västerländsk s. k. 127 republik, nämligen det aristokratiska Venedig, i vars författning han råkat beundra den ovärderliga och bekanta institution som kallades Lejongapet. Översatt på sextonhundratalets svenska blev detta ett hemligt officiellt tillkännagivande, att allmänheten mot en ringa avgift av fem daler silvermynt kunde få trycka obevisade anklagelser mot sina ovänner. Företaget vann en lysande ekonomisk succés, och Agathon blev näst kungen den mest fruktade storman i hela huvudstaden.
Ve den, som försummade att hälsa på honom! Ve den, som klagade under käppslängarne! Han skrev lovsånger till enväldet, till kyrkotukten i 1686 års kyrkolag, han anställde kättarförföljelser och tryckte av predikningar, han lovsjöng reduktionen, som gjorde några adelsmän lika fattiga, som han; bönderna hatade han, emedan de hade fasta bostäder och kunde, det vill säga måste, betala skatt, han hade en gång det förslaget att bönderna skulle avskaffas och hemmanen drivas med skvaltkvarnar och vattenhjul, ty hemmanen voro till för skattens skull och icke för böndernas, och det var han som bevisade att de icke ägde sin jord, då de icke ägde räntan (d. v. s. skatten) och han höll strängt på de adliga privilegierna.
En sådan väldig kämpe hade aldrig storherrarne haft förr, och fastän de skämdes för bekantskapen, så underläto de icke att giva honom en vänlig nick, när han stod med hatten i hand på rännstenskanten och bestänktes av deras framrullande vagnar, vilket icke hindrade att de spottade för sig genom andra vagnsfönstret, som man gör då en katt springer över vägen.
När han om aftnarne inträdde på Bollhuskällaren, försummade ingen av de stackars aktörerna att genast stiga upp och erbjuda honom en plats, ty han hade deras välfärd i sin hand. På sextonhundratalet hade man nämligen en sådan respekt för vad som skrevs i en tidning, att den skådespelare, som omnämndes ofördelaktigt, genast blev uppsagd, och man såg då ofta mången familjefar på detta sätt berövad sitt och sin familjs bröd, gråtande anhålla av en tidningsredaktör om nåd för sina små, vilken nåd bestod i att få slippa ovett nästa gång.
Men när han välplägad och mätt steg upp från de fattiges bord och man såg hans värja försvinna genom dörren, då haglade förbannelser som eldregn och mången daggert drogs då halvvägs ur skidan för att sedan helt beskedligt krypa ner igen, och hade icke duellplakatet funnits, skulle icke vår vän hava länge drivit sitt vackra hantverk.
Men nu svällde han av välmåga och hans tunna kinder skeno av belåtenhet; några sade visserligen att han sålt sin själ, men andra menade att den var köpt.
Här gjorde skäktan en paus och försjönk i grubblerier. Artisten, som tillbragt sin tid med att spänna om hängslena och göra heraldiska studier, lagade sig nu i ordning att utföra sitt restaurationsarbete. Med en blick överfor han de gyllne fälten, spottade (tänk: spottade) på rostfläcken, tog fram sin näsduk och började gnida. Förgäves!