Pennan stannade igen! »Låt mig tänka», sade hjärnan!
»Det är så dags», sade pennan! Men hjärnan tänkte. »Kungliga skaparen? Kungliga minnesvården? Det var för mycket kungligt, ty det var ju om den nationella bildningen vi skulle tala! Och för övrigt, bönderna erkänna tillsvidare blott en skapare!» Men det var nu skrivet! Pennan tog in mera bläck och började ånyo kasta upp.
»Vi klaga över brist på en inhemsk dramatisk litteratur? Vad skola vi sedan klaga, då en nationalteater (han skrev först kunglig, men strök ut det) icke vidare tager de späda plantorna i sitt hägn såsom den hittills gjort och varförutom vi icke skulle ägt ett enda namn i vår fosterländska dramatik!»
— Nu ljög du, sade hjärnan. Messenius, 132 Gyllenborg, Hallman, Bellman, Kexell, Envallson, Björn, Börjesson, Blanche och Hedberg hade aldrig blivit spelade på en kunglig scen förrän de redan voro stora på andra scener. Är det alltså Gustav III:s, Kellgrens och Leopolds operatexter, med och utan musik, som räknas utgöra den nationella dramatiken?
Nu anlände nationens dramatiska smakråd från lotsstyrelsen, där han var kanslist, och medförde en pjäs, som han genast ville ha uppförd. Lotsfördelningschefens fru hade nämligen dramatiserat en novell ur den franska modejournalen Le Printemps, och smakrådet hade retucherat den och kallat den Hertiginnan. Det fanns en förträfflig roll för »hertigen» och sex klänningar för hertiginnan. Allting talade för pjäsens framgång och sekreteraren hade för sin del ingenting att invända. Nationalkassören, vilken just nu kom från arméförvaltningen och tillhörde teaterdirektionen såsom »kännare», hördes nu i frågan, och han bedyrade efter att ha läst titeln och rollförteckningen, att pjäsen skulle gå tjugufem gånger. Lovade sitt förord. Småningom anlände från Kammarkollegium nationalkamrern för kungliga teatern, vilken hade till göra att övervaka nationalsekreteraren, vidare från riksbankens kassakontor nationalintendenten över Sveriges dramatiska litteratur. Flera kommo icke före klockan halv tre, då Hertiginnan var antagen till spelning, rollerna utdelade och direktören anlände från landshövdingämbetet. Nu blev det färm expedition, ty direktören skulle klockan fyra vara i riksmarskalksämbetet.
Först läste han ledaren till hovtidningen, ändrade uttrycken kunglig till nationell. Därpå antog han Hertiginnan till spelning.
Nationalintendenten för Sveriges dramatiska litteratur anmälde nu, att han hade planen färdig till det livbeväringsstycke, som regeringen beställt, varpå direktören bad att få höra den i största korthet. Innehållet är följande: Löjtnant Axel älskar en flicka, som icke har några pengar, han beslutar att skjuta sig, men då kommer en vän och öppnar utsikter till befordran, om han går med i sällskapet livbeväringens vänner. Axel inställer skjutningen. Men en bonde, som icke tror på livbeväringen, motarbetar densamma, så att den uteblir. I tredje akten bryter kriget ut. Stora rysstjut upphävas. Svenskarne bli slagna, emedan de icke ha någon livbeväring, och bonden nerskälles. Emellertid ha Axels kamrater blivit uppbrända på en loge och Axel blir befordrad till kapten, varefter bonden nerskälles ett tag till och Axel blir gift. Ridån faller under ett ideligt skällande på bönder och med en uppmaning till publiken att ingå i sällskapet livbeväringens vänner vars årsavgift är fem kronor om året. Stycket antogs genast till spelning för sitt fosterländska syftes skull, men får icke ges förrän efter riksdagens slut.
Nationalkassören avlämnar två nya stycken, som hans svägerska översatt, och smakrådet godkänner dem.
Nationalkamreraren erinrar nu, att ett kålfat med svenska original ligga ohämtade. Direktören frågar smakrådet, om han läst dem och då denne med ja besvarat frågan, befalles vaktmästaren bära upp kålfatet på vinden. Varför svenska original förvaras i kålfat har ännu icke någon fått reda på.