Direktören ringer på kamreraren:
— Är det många väntande där ute?
— Det är alldeles överfullt.
— Bär då in min överrock och hatt.
Befallningen åtlyddes.
— Nu måste jag gå!
Kamreraren går före och bryter väg som en snöplog och med ett iltågs fart passerar direktören de yttre rummen, där väntande rusat upp och stå bugande på ömse sidor, och är snart ute i farstun, innan någon hunnit antasta honom.
Riksdagsmannen Håkan Olsson hade efter några goda år lyckats spara en smula pengar; han hade länge hyst ett djupt behov efter bildning, men tiden hade icke räckt till för anskaffandet av sådant, som egentligen icke tycktes göra människorna bättre, men huvudsakligen högfärdiga, efter vad han kunde döma av sina bildade kamrater i kammaren.
Han hade under diskussionen om teateranslaget fått ögonen öppna för en nationell bildningsanstalt, som under namn av Kungliga teatern var alla stockholmares stolthet och förtjusning. Det skulle enligt några herrars påstående vara den bästa och billigaste anstalt för erhållandet av nationell bildning, och dess verkningar voro omätliga, varjämte det vore en skamfläck för nationen, om den icke ville betala dess årliga skulder.