Herr Olsson hade visserligen besökt många andra teatrar och haft både nöje och uppbyggelse, men 137 egentligen bildad hade han aldrig känt sig. I sällskap med en mängd unga kontorister hade han tvärtom känt sig mycket obildad, då de oupphörligt ansatt honom med frågor om han sett mamsell Rose som Cocotte eller herr Anatole som Monsieur Jean, och han till sin blygd måste svara nej. Med de förbättrade konjunkturerna och efter de upplysningar han fått av de bildade kontoristerna, greps han av ett djupt behov efter nationell bildning, och han beslöt att dela med sig därav även åt sin hustru och dotter.
Han köpte sig alltså biljetter till lilla nationalteatern och avvaktade under spänd väntan hurusom den nationella bildningen skulle slå ner på honom och hans familj och göra dem till upplysta fosterlandsvänner. Man spelar Monseiur Jean, komedi i tre akter, från franska originalet, översatt av Cassacko (signatur från smakrådet). Ridån går upp över en ändlös brysselmatta besatt med kanapéer och en spis med pendyl.
Kammarjungfrun inkommer i en sidenklänning, tittar i en rosenröd biljett och säger någonting som man inte kan höra. Herr Anatole inträder genom en annan dörr och kysser henne över axeln. Herr Anatole är klädd i kanelrör med guldknapp, pincenez och cigarrettmaskin samt en ofantlig urkedja. Hans skjorta är urringad »ända ner till nyckelpiporna» som Håkan Olsson uttryckte sig när han kom hem. Anatole gör en cigarrett och talar någonting med kammarjungfrun. Då inträder markisinnan, ger en vink åt kammarjungfrun, som genast förstår och därför avlägsnar sig. De bli ensamma.
— Min herre!
— Fru markisinna!
Anatole lägger undan cigarrettmaskinen och tar kanelröret.
— Vad är det som förskaffar mig den äran av ett så tidigt besök?
Anatole piskar sina byxor med röret.
— Jag vet inte, uppriktigt sagt, fru markisinna vad som berättigar er att göra en sådan fråga.