— Er frånvaro skulle berättiga er att fråga mig varför er närvaro icke gör mig berättigad att fråga er!
(»Vilken dialog: charmant!» Svag applåd! —)
Anatole går en diagonal över brysselmattan, sätter på sin pincenez, piskar en soffa med röret och säger med ryggen vänd mot markisinnan:
— Därför att jag älskar er.
Markisinnan vänder honom ryggen och snurrar släpet omkring sina fötter; därpå vänder hon omkring huvudet under det kroppen förblir orörlig, lägger ansiktet på ryggen med hakan rätt över ryggraden och säger med ett sphinxartat leende:
— Det är vackert väder i dag.
Anatole utbrister i ett konvulsiviskt skratt och tar fram cigarrettmaskinen igen. Markisinnan lindar upp släpet och går; hon stannar mitt på mattan och öppnar munnen såsom hon ämnade säga någonting, men hon säger ingenting utan går.
En skallande applåd inkallar henne strax igen för att mottaga publikens hyllning. Hertigen, som stått bakom dörren för att göra sin första höstentré efter Lysekilssjukan, skummar av raseri. Han låter scenen stå ett ögonblick för att lufta den från markisinnans applåder och han låter Anatole också stå där förtvivlad. Nu när det blivit dödstyst och när en svag viskning, »nu kommer han» börjar höras, då inträder 139 hertigen, långsamt, apropos, likgiltigt. Han ser verkligen ut som om han varit sjuk, men icke i Lysekil utan i Venedig, hans ansikte uttrycker ett outsägligt lidande, som om han tillbragt en vinter i en brandvak.
En dånande applåd hälsar honom; men han hör den icke till en början, hans ögon blicka in i det outsägliga. Slutligen vaknar han upp, ser sig överraskad omkring: »Vad betyder detta?» Något sådant hade han aldrig väntat sig. Ett svagt igenkänningsleende svävar över hans bleka läppar, han blir rörd, går ned till sufflörluckan och bugar sig med handen på hjärtat.
Bullret lägger sig och Anatole, som lidit helvetets kval, förgäves sökande att avbryta applåderna, hugger nu in med repliken: