— Jean! Är det verkligen du, min gamle hederlige vän! Vilken lycklig slump har fört oss tillsammans!
Jean omfamnar Anatole under djup rörelse och kallar honom sin gamle gosse. Anatole finner att han ser olycklig ut, ber honom sätta sig och berätta.
Jean sätter sig och nedsjunker ända till axlarne i en fåtölj; Anatole bjuder honom en cigarrett som han vänligt avböjer, varpå han börjar berätta. Håkan Olsson slumrar in och vaknar lagom för att höra slutet. Jean är ruinerad, så att han endast har 6,000 francs i räntor och vet icke mer vad han skall göra i livet, som berövat honom alla hans illusioner.
Anatole uppmanar honom att söka en ministerpost i Neapel, men Jean är för stolt att arbeta.
— Och nu tänker du skjuta dig, säger Anatole.
— Jag skulle anse det som en helig plikt mot den släkt, vars namn jag har äran att bära, men 140 jag kan det icke numera, ty — — — jag — — — älskar. (Han stiger upp och ställer sig vid spisen.)
— Älskar du? Och vem?
— Markisinnan de Carambole.
— Markisinnan de Carambole?
Anatole flyger upp och trampar mattan med sina blanklädersstövlar.