Jean låter huvudet sjunka ner mellan nyckelbenen, lyfter på vänstra framfoten, slår ett svagt slag i mattan och viskar ett knappt hörbart:
— Tja!
Därpå märker han Anatoles rörelse, han hivar långsamt upp huvudet igen på axlarne, rullar ögonen mellan båda avantscenerna och utbrister:
— Vad går åt dig? Du är så upprörd?
— Ingenting! Ingenting! Ett anfall av svindel, det är snart över!
Jean springer fram, fattar Anatole i axlarna, ser honom mitt i ögonen och skriker:
— Du älskar markisinnan!
Anatole slingrar sig ur hans armar, hopsamlar cigarrettmaskin, rör och hatt, ställer sig på språng i dörrspringan och skriker:
— Jag älskar henne!
Men Jean, som märkt argan list och vill förekomma Anatoles applådsortie, slår sig baklänges på mattan, så att han kommer med huvudet mot en resår.