Han går ner på källaren och råkar några andra riksdagsmän, vilka äro bjudna på supé av framstående artister från nationalteatern. Håkan Olsson är också bjuden, ty alla riksdagsmän äro avhållna av nationalaktörerna. Han går därför upp efter spektaklets slut och hemförlovar fruntimren, sedan han fått underrättelse om, att de voro överlyckliga och att översättaren blivit inropad två gånger.
På du Nord var en liten men bedövande supé arrangerad och både Jean och Anatole voro värdar. Håkan Olsson, som redligt betalat sin biljett, förstod icke att man skulle tacka nationalaktörerna för att de varit så goda och tjänstgjort. Detta syntes alls icke inverka på dessas lynnen, ty de voro i en särdeles upplivad sinnesstämning. Jean gick genast på Olsson och tog honom i famnen:
— Nå, var farbror nöjd med oss i afton? Jean hade nämligen aldrig sett en bonde utom i kungliga nationaldivertissement och trodde därför att de kallades farbror allesammans.
— Jo Jag var mycket nöjd med min afton, och jag ser nu att man kan lära ett och annat på spektaklet, som man inte vet förut.
— Nå, se där! Farbror erkänner då att det är ett bildande nöje?
— Ja, Jag må säga, att jag aldrig känt mig så bildad som i kväll och det här nationalspektaklet är en välsignad sak. Det är sanning det.
— Han uttrycker sig litet dumt, viskade Anatole, men han är pålitlig.
— Vad hette han, frågade Håkan Olsson, han som hade ikull frun på soffan?
Anatole blev häpen.