— Det var jag som spelade Anatole, sade han förnärmad.
— Hå, var det aktörn? Aktörn var en huggare att spela.
— Hade inte riksdagsman någon affisch? frågade Jean.
— Nej, si, jag begagnar aldrig någon affisch, för jag går på teatern för att se på pjäsen och inte på aktörerna.
— Inte på aktriserna heller? inföll Anatole spetsigt.
— Nej, inte det heller. Jag vill alltid tänka på vem de föreställa och inte på vem de äro.
— Kretin! viskade Jean, och Anatole biföll.
Efter supén höll Jean ett glänsande tal fullt av 145 Gustav III:s skapelser, helgedomar, rånare och skamfläckar.
Håkan Olsson svarade:
— Han älskade icke att gå på operan, ty han förstod icke utländska språk (Bravo!), han ville icke rösta två öre till nationaloperan, ty någon sådan fanns inte, och den utländska kunde ges av samma musikanter utan att de voro nationalmusikanter (Bravo!), men dramatiskan, den ville han rösta för. Han, som förde ett stilla, tillbakadraget liv i landsorten och aldrig kunde få tillfälle att umgås med de förnäma, han hade så mycket att lära av att se en pjäs på nationalspektaklet, ty han fick därigenom se och erfara, huru de förnäma hade det och huru de tänkte sig livet. Teatern är en bildningsanstalt, mina herrar, den är ett vapen, som är ganska farligt och bör därför icke lämnas i händerna på obildat folk; därför bör staten ta hand om saken och noga övervaka, att icke vapnet vändes mot regeringen. Mina herrar, ni ha trakterat så grundligt i kväll, så att jag tror jag sagt min mening något otydligt, men i alla fall var den välment! Vad Gustav III:s skapelse beträffar, så tror jag icke att den är något hinder för att vi bära hand på operan, som slukar allt vad dramatiskan förtjänar (Bravo!), ty vi ha burit händer förut på en Gustav III:s skapelse.