— Vad då för en?
— Gustav IV Adolf! (Applåder) och för det tror jag inte vi satt några skamfläckar på oss! Skål, mina herrar!
Hurrarop! Håkan Olsson hissas och bäres i en stol.
— Han är inte så dum som han låter, sade Jean.
— Han har räven bakom örat, sade Anatole, då de bröto upp.
Så går det till!
Det är snart sexton år sedan gasen tändes en afton på Operakällaren, och det är ändå som det skulle ha varit i går. Toddygubbarne hade brutit upp klockan sju, tröttnande på att vänta Posttidningen, som aldrig ville komma ut denna kväll. Första akten höll på att gå däruppe; det är tyst i källarsalen; det är för tidigt att äta och för sent att dricka toddy; en och annan ung man, blek om näsan, som kanske nu först lyckats anskaffa, vad han borde ha mitt på dagen, försöker i det längsta göra troligt att han äter kväll klockan sju. Första akten har gått; det gläntar och glappar i dörrarne, disken belägras, atmosfären doftar öl och brännvin och cigarrett-tobak. Ingen Posttidning! Det ringer och belägringen upphäves; luften lättar igen och gaslågorna susa.