En ung man, som är äldre än han ser ut, träder in med en ljudlös gång, avtager sin rock med en resignerad min som om han avklädde den gamla människan, skjuter av sina lädergaloscher som om han avskuddade sig allt jordens eländiga stoft, frågar med en andeviskning den hälsande överkyparen om Posttidningen har kommit, erhåller ett ödmjukt nej, ber om ett glas malaga och sätter sig vid ett bord mitt på golvet i stora salen, där han kommer i bästa 148 belysning, ty han vet, att alla resande och en mängd unga stockholmare gå in på Operakällaren för att se på porträtt. Han sitter en stund ensam tyst, ordnar sitt Lamartineshår, för sin malaga till läpparne som om han tömde den bittraste kalk och försjunker i inre åskådningar. Då kommer som en kurir överkyparen fram och lämnar en våt Posttidning. Vår idealist, ty han har redan röjt sig för vår skarpa blick, kan icke hejda en rörelse av otålighet, men en otålighet, som genast lägger sig. Han fattar den hopvikna tidningen, låter den långsamt utveckla sig till sitt fulla folioformat; läser på den gamla kära titeln; låter den skumma blicken överfara alla patentkungörelserna såsom varande alltför materialistiska, går med likgiltighet förbi domarne, som av ängsliga hjärtan väntats i så många, långa månader; han ilar förbi dessa upprörande tillkännagivanden om olyckliga som måst gå ifrån hus och hem för att betala sina skulder, stannar ett ögonblick mysande vid bekantgörandet av rättade misstag inom äktenskapet. Vad rör honom allt detta livets elände eller som han kallar smuts, honom, som lever i en annan, högre värld? Han har kommit över första sidan och befinner sig vid vändpunkten, ty det är på andra sidan det står, där uppe i nordvästra hörnet.
Han vänder, vänder ut och in på bladet. Nu behöver man icke längre spela, ty man måste ju börja längst upp på första spalten, där det ödesdigra ordet Utnämnde står.
I vilken helvetisk kombination hade de små blytyperna råkat! Huru kunde de verka som ett galvaniskt batteri! Hans ansikte utsträcktes på längden, hans händer veko ihop arket och förvandlade det 149 till en liten avlång oktav, han lyfte sig från stolen och ville stiga upp, men han blev sittande, tömde sin malaga och bad om en viskytoddy (han hade nämligen avgivit ett nykterhetslöfte att aldrig begagna konjak).
En häftig sorg över människornas ondska hade bemäktigat sig hans känsliga själ; krossade förhoppningar, mörka tvivel på sin kallelse som skald, tanken på föräldrarnes sorg, vännernas hån, detta sista kanske mest, gjorde honom djupt olycklig. Han kände en viss demokratisk känsla vakna i sitt aristokratiska sinne och han längtade efter att få tala vid en tidningsskrivare.
Andra akten är slut. Strömmen är starkare än förra gången, och nu stiger ropet på Posttidningen lika högt som på punsch.
Skalden mottager uppvaktningar och skyndar att meddela nyheten själv, för att slippa få den i näsan. Nyheten sprids: Svenska akademien har kompletterat sig med ett nytt val. På vem?
Ja: vem är han? Vad har han gjort? hagla man och man emellan, ty man har ännu icke upphört att förvånas över akademiska val.
— Vad har han gjort? (vilket ju skulle vara viktigast). Ja, det vet ingen. Hade han översatt något? var den första och naturligaste frågan. Nej! Hade han skrivit något själv? den andra frågan. Nej! Någon vill minnas att han hållit en föreläsning i arabiska för Stockholms damer; andra tro att han skrivit en tidskriftsartikel, andra vilja minnas, att han hållit ett tal på vers någonstans.
— Vem är han? Somliga mena, han är Lundensare, andra minnas honom som Uppsaliensare. 150 Slutligen upplyser skalden, att han var promotionskamrat med akademiens beskyddare. Håhå! Det är en av de många promotionskamraterna från de löftesrika, oförgätliga dagarne! Då förstå vi! En tidningsskrivare bifogar den dyrbara uppgiften, att han är släkt med direktörens fru. Då vet man vem han är: en släkting! Men i en grupp av brednäbbade unge män vet man förut vem han är.
— Ett schamangt val! Våvan kuvatov! — Våran! Där ha vi det! Våran kurator!