Den olycklige biografen sökte göra en landskapsbeskrivning över den provins, där vår store var född, för att kunna påvisa de inflytanden natur och klimat haft på hans utveckling, men landskapet var så fult, att det icke kunde ha varit en rimlig om ock avlägsen orsak till hans vackra vers till Emma på hennes fjortonde födelsedag.
Nöden var stor, men hjälpen närmare än det kunde väntas. En vaktmästare, som ordnade inkommande tidningar och råkade vara född i samma provins som vår store, hade med förlåtlig fosterlandskärlek råkat fästa sig vid innehållet i de blad, som utgingo från den store landsmannens hemort. Han hade där läst en märkvärdig recension, skriven av den nye akademikern, och hade fäst sig särskilt vid 152 det livliga språket, som genomandades av en lokalpatriotisk hänförelse och frapperade med några nyuppfunna okvädinsord, som man sällan får se i tryck.
Det var ett fynd! Vår store hade uppträtt på banan som tronens och altarets försvarare. Vad behövdes mera! Han hade visserligen uppträtt anonymt såsom hund utan halsband, och skulle därför kunnat saklöst gripas och överlämnas till rackarn, men vaktmästaren svor på, att det var den store, och visste varför han fick gå lös.
En groda lär kunna blåsa upp sig tills hon spricker, men en biografi kan blåsas upp och håller. Som biografen hade starka anledningar att icke trycka om den ståtliga recensionen, är det min skyldighet att göra det.
Saken var den: ett demokratiskt manifest var utgivet, vi minnas det kanske ännu. Släktingen, som troligen befann sig inkognito i den hundhop där käppen gick fram, fick första rappet och uppgav ett tjut. Författaren inskickade ett kort genmäle till provinstidningen av följande lydelse:
»Herr Redaktör. En anonym bedömare i Eder aktade tidning, som på flera ställen kallar sig Vi, har behagat hedra mitt demokratiska manifest med smädelser. Som jag icke kan veta vem som döljer sig under det mångtydiga Vi, och fruktar att jag möjligen kunde i mitt svaromål ofrivilligt träffa en hög person som är fridlyst, anser jag mig för tillfället svarslös.»
Författaren till Ett Demokratiskt
manifest.»
Detta, kan man tro det, intogs verkligen i tidningen, men naturligtvis med följande reservation, hållet i den vanliga värdiga tonen:
»Såsom opartiska hava vi icke velat neka den usle författaren till skandalskriften Ett Demokratiskt manifest att intaga hans smutsiga genmäle. Läsaren kan av detsamma döma om hans skrivsätt! En författare, som begagnar ett sådant busspråk är och förblir en fähund. Den bildade allmänheten må döma emellan oss.»