Denna reservation mottogs med jubel ner i provinsen och ansågs vara det »kvickaste» som var skrivet där på tjugufem år, och det vill säga mycket!
Denna reservation var även närmaste anledningen till det oförklarliga valet och till att skalden drack två viskytoddar på Operakällaren.
Den stora dagen nalkades. Det hade varit skarpskyttebal om natten på Stora Börssalen och man hade skurat och vädrat. Den bekanta estraden var uppbyggd; vaktmästaren borstade de blåklädda fåtöljerna.
Vilka rika minnen för den gamle tjänaren; vilka stora snillen hade icke dessa fyra smala stolsben burit; här var icke som på riddarhuset (där han också hade en liten syssla) där man föddes till sina numrerade platser, här gällde endast förtjänsten. Icke var han mycket beläst i Svenska litteraturhistorien, den gamle, och att komma ihåg alla, det stod inte till. Men nog visste han i vilken stol Carl Michael Bellman suttit, ja, han kunde visa, hur 154 det var en vit fläck efter den pudrade peruken; nog hade han reda på Lidners nummer och Thorilds; och han minns som om det varit i går när Törnrosens bok (han kunde aldrig minnas namnet) höll sitt inträdestal, och gamla biskop Wieselgren och Arvid August Afzelius. Det var andra tider det! Och Stagnelius, Nicander, Crusenstolpe, Blanche, Dahlgren (komministern), Jolin, Braun, Hierta som han tagit i hand. Och allas älskling Elias Sehlstedt som var invald, men dog innan han fick hålla sitt inträdestal. Det var bra synd!
Men den här nya! Den här nya! Han måste till sin skam erkänna, att han aldrig hört talas om honom! Visst hade han sett ett och annat besynnerligt fall, men det här var alldeles obegripligt. Han tog de sista borsttagen på hans stol och ställde den på dess plats.
Därpå rev han upp fyra skålpund stearinljus (Liljeholmens femmor), satte ljusen i stakarne, ett per man, tände och släckte dem. Aderton glas vatten ifylldes, placerades; aderton sockerbitar, en per man, lades i vattenglasen. Kronan tändes, lampetterna tändas. Dörrarne öppnas. In störtar: Stockholms Gymnasii-ungdom, Lycei-ungdom, Nya Elementarskolans ungdom, med hemliga hopp om mention honorable strålande ur de unga anletena! Därpå studenten, som vunnit andra priset vid kappskrivningen på vers, och magistern, som tagit andra priset för översättning. Nu komma tvåhundra släktingar till pristagarne, och fem hundra systrar till aspiranterna på mention; sedan ett hundra tagare av andra priset, en rörande samling av gamla och unga, vilka besätta hedersplatserna nedanför kungliga läktarn. 155 Stolta minnen från flydda dagar, då deras namn gingo ut genom ryktets basuner kring land och rike, då de trycktes i anhörigas armar och mottogo glädjetårar på sina svarta frackar. Och nu! —
Nu komma de resande, som från avlägsna landsändar vilja bevittna det stora skådespelet, för att ha något att berätta vid de stundande julkalasen.
Vi intaga själva den anspråkslösa ståplatsen vid dörren bland tidningsreferenterna bakom en resande familj och gymnasieungdomen, sedan de höga ledamöterna intagit sina anspråksfulla platser.
Direktören bugar sig för kungliga logen (vilken är tom för aftonen), hembär nationens tacksamhet till kungliga huset för att det varit ett gott år, varnar svenskarne för att taga föredöme av alla de nationer, som under årets lopp uttryckt missnöje med sin ställning, erinrar om Gustav III:s förtjänster om fäderneslandet (Sverige, icke Holstein-Gottorp!) då han stiftade Svenska akademien, begråter sedan i svävande ordalag den avlidne, vars plats nu skall intagas av den nyinvalde, vilken får en vink, att hans tur är att berömma den avgångne.