Den nyinvalde har ett kinkigt uppdrag. Den avlidne började nämligen sin bana såsom rättrogen, men vacklade på slutet och blev till sist rent ut sagt — röd. Men ordets makt över tanken är stor och man ljuger bra i den retoriska stilen. Och han ljög! Gud vad han ljög!

Direktören svarade och sade: att den nyinvalde var en blygsam man, att han icke kom bärande på en börda av lysande förtjänster, utan kom med ödmjukhet och därför, därför hade han sin plats bland de aderton (ödmjuka tjänarne!).

156

Men han (direktören) visste att uppskatta förtjänsten där den fanns, och det var hans plikt att erinra om, att den nyinvalde var en mäktig herre över språket (busspråket), att han i sin blygsamhet (?) dolt sig under anonymitetens slöja och med fällt visir som de gamla riddarne brutit lans mot de så kallade folkvännernas (fähundarnes) inbillade försvarare, och att han därvid visat sig vara en stilist av första rangen.

Därpå skreds till prisutdelningen. Studenten Pettersson hade (efter alnslånga omsvep) erhållit andra priset för en diktcykel på alkaiskt versslag kallad: Ömma toner, vilket gav direktören en osökt anledning att utgjuta ett kvarliggande lager av gammal fras med ett övervägande antal skiljetecken, som han icke kunnat avyttra i Posttidningen. »Här fanns ungdomlighet och ursprunglighet, här fanns en friskhet, vilken, sällsynt nog, redan, trots skaldens ungdom, var förenad med en hög konstnärlighet, det skapande snillets trenne grundförmögenheter, den poetiska känslan, den poetiska fantasien och den poetiska reflexionen — vilken sistnämnda icke är att förväxla med den spekulerande (på en fåtölj spekulerande) reflexionen — företedde sig i en fängslande harmoni, där dock känslan snarare vore livlig och eldig än allvarlig och djup, och där, för övrigt, denna faktor långt mindre än den bjärta fantasien och den kloka, klara konstnärsreflexionen ådrog sig uppmärksamhet, ty skaldens fantasi, hänvänd åt den yttre verkligheten, visade sig särdeles stark i den poetiska åskådningen av den omgivande världen, och med säkerhet och dristighet insög den inverkningarna utifrån, omsatte dem till fasta, klara bilder, 157 igenkännliga för alla, och koncentrerande dem så, att det tillfälliga självvilligt underordnade sig under de bestämningar, vilka företrädesvis borde ådraga sig uppmärksamheten, ty innehåll och form täckte varandra i de flesta fall fullständigt ...

— Det var en hund att vara lärd, anmärkte den resande pappan och torkade svettpärlorna från sin arma panna, som hållit på att explodera under ansträngningar att fatta.

För att bevisa sin sats ansåg direktören riktigt att uppläsa ett prov av studenten Petterssons skaldestycken Ömma toner. Stycket hade följande lydelse:

I Perugias domkyrka:
Allvarsskimrande fönster, ljusinvävda
släppa skymningsdagrar i tempelkor,
takets valv, spetsbågade, pelarhävda
simma ut i strimmor av guldstoftsflor.
Hjälmbuskbärande sköldar, på väggen hängda
mana forntidssignande minnen opp.
Och ornatkringsirade, krumbågsvängda
biktstoln manar helig det sorgbeträngda
hjärtat till förnyelsehelgat hopp.

— Gud så sött, anmärkte de femtio systrarne. Offret leddes fram, halsarne sträcktes, guldet överlämnades med en sträng förmaning, att han aldrig skulle övergiva idealen, det vill säga kärleken till de kungliga, tron på Svenska akademien, hoppet om en syssla i statens tjänst och vördnaden för generaldirektörer och vederlikar samt kommendörer till och med av Vasaorden.

Magister Haberdass framkallas; — han har givit en översättning av den grekiska skalden Hippopota-mos, som levde i fjärde århundradet före Kristus.