Direktören (som levat på översättningsarbete i 25 år och blivit framropad på hovteatern för en charmant översättning av fru Birch-Pfeiffers Katzenjammer) uppmuntrar översättaren med, att det är mycket svårare att översätta väl än att skriva själv, fastän den obildade allmänheten icke kan förmås att tro det. Vi hava nyss haft ett exempel på en svensk översättning av Victor Hugo som överträffade det franska originalet både i uttryckets korrekthet och stilens skönhet, vilket författaren själv, som är mycket hemma i svenska språket, varit den förste att erkänna. Magister Haberdass kunde således med fulla skäl anse sig mottaga sångarens lön då akademien lämnade honom sitt guld. Den svenska litteraturen vore för övrigt så fattig, att varje översättning från främmande språk vore en ny landvinning.
Av de 2,538 prisskrifter som inlämnats kunde endast 500 belönas med mention honorable. (Skolungdomen rör på sig.) Ibland dessa voro icke så många över medelmåttan, men en utmärkte sig, icke så mycket för det nya i uppfinningen som icke mer för det storslagna i valet av ämne och för den pietet, varmed detsamma blivit i detalj behandlat. Vad stilen beträffar röjde den drag av bildningsgåva och delvis en sant romersk anda. Ämnet var: Äreminne över friherre Clas Fleming. Ett enda prov vore tillräckligt.
(En gymnasist i andra ringen fattar krampaktigt sin systers hand.) Direktören läser:
»Friherre Clas Fleming är den fjärde av sin ätt, åt vilken svenska regenter anförtrott lantmarskalksstaven; ingen har burit den under viktigare 159 omständigheter, ingen lyckligare, varför ock konung Karl XIII, som redan strax efter sin kröning 1809 nämnt friherre Fleming till kommendör av Nordstjärneorden, nu lät på riddarhuset till honom överlämna Serafimerordenstecknet med ett nådigt handbrev, vari han yttrar sig ej på värdigare sätt kunna uttrycka sin tillgivenhet och sin erkänsla (direktören som icke ser något slut på punkten, dricker litet sockervatten och fortsätter vid dåligt humör), sin erkänsla för de utmärkta tjänster friherre Fleming konungen och riket bevisat, än då han, på en dag, som återkallar minnet av förflutna år — det var konungens sextiotredje födelsedag — och lärer högre skatta de personers hjärtan, vilkas tänkesätt under alla skiften aldrig varit vacklande (det börjar tryta luft i lungorna) nu meddelar honom den högsta ridderliga prydnad, en svensk konung kan utdela.»
(Direktören har sneglat på sidan bredvid; han tror sig upptäcka några kortare satser och han ger sig återigen ut på villande hav!)
»Efter riksdagen förordnades friherre Fleming till ledamot av konungens statsråd och deltog i rådslagen över rikets viktigaste angelägenheter, så väl (för tusan, det var inte punkter, det var komma!) ide följande åtta åren av konung Karl XIII:s regering, som i sex år, det vill säga, så länge hans hälsa tillät, under vår nu regerande allernådigaste konung, (bugning för läktarn), vilken vid sin kröning 1818 i de mest ärofulla uttryck meddelade friherre Fleming vad i hans ätt redan en gång funnits och slocknat; (Gudskelov ett semikolon! Litet sockervatten, ty lapparne torka och dova rosslingar höras från röstbanden) vartill dels förut hade kommit, dels 160 sedermera kommo andra höga värdigheter, såsom förordnandet att förestå riksmarskalksämbetet, första gången 1813, upphöjelsen till en av rikets herrar följande året, (sockervattnet är slut, han kastar en drunknandes blick på grannens glas) utnämnandet till överste skattmästare vid kunglig majestäts orden 1816, till ordenskansler 1818, till verklig riksmarskalk 1824 (land! land! han ser en punkt i horisonten) och samma år till president i konglig majestäts (katarren är här: han viskar med slocknande stämma det följande) och rikets kammarrätt, utan att därvid nämna de många utomordentliga uppdrag (herre förbarma dig!), som varit hans excellens greve Fleming meddelade, eller de särskilda plikter, som han haft att uppfylla — — — genom sin höga plats — — — vid hovet (djup nedslagenhet och börjande blånad om läpparna) och sitt förtroende — — — inom kungliga — — — — — huset — — — — — som, (han kommaterar själv numera) gjorde, honom, närmare delaktig i, alla, dess, både, glada, och, sorgliga, (han ger en mördande blick åt elementarläroverken och framstönar sista ordet) skiften!» (»Det är bestämt den längsta punkten i Sverige», viskade lantbrukaren.)
Här var naturligtvis ingenting att tillägga, men inom sig förbannar han alla äreminnen, historisk stil, romare, greker och skolpojkar, och förklarar sammankomsten upplöst.
INNEHÅLL