— Brott har jag icke begått, ty jag har icke brutit mitt äktenskapslöfte, då jag blivit löst från detsamma, och av den enda person, som ägt rätt att lösa mig, nämligen min hustru.

Ny susning vid rådsbordet; och ordförandens röst straxt därpå:

— Är detta sant, måste jag fråga min syster?

— Det är lögn! svarade fru Brita.

— Si så där ja! inföll Gustav Borg. Med en person som icke kan tala sanning, vill jag icke förhandla; och ber jag därför att få mottaga den formella varningen, som enligt lag skall föregå tingets behandling av målet.

— Mina herrar, tog kyrkoherden till orda. Orsaken till ett äktenskaps olyckor ligger vanligtvis så långt bak i tiden att (här kastade han en blick åt dörren till sitt inredepartement) man icke kan utreda det. Jag anser därför, då icke utredas kan vem som börjat, eller vem som har skulden till det som sedan hänt, att vi övergå till den lagstadda varningens meddelande. Har någon av ledamöterna en invändning att göra?

Här begärdes ordet av den frikyrklige hemmansägaren Lundström.

— Mot varningens meddelande har jag ingenting att invända, men mot redaktörens uppfattning av äktenskapet såsom endast ett privat avtal ber jag få opponera mig. Både staten och kyrkan uppträda ju som auktoriteter för att erhålla garantier, vilket synes då skillnadsmålet behandlas av världslig domstol vid tinget, och skillnadsbrevet utfärdas av andlig domstol eller konsistorium. Makan kan således icke lösa maken från hans trohetsed eller frikänna från brott.

Redaktör Borg begärde få svara:

— Äktenskapet grundar sig ytterst på det privata avtal, som utmynnar i förlovningen. Och lagen erkänner privat avtal rörande troheten även då äktenskap inträtt. Till exempel: makan är otrogen och föder en annan mans barn inom äktenskapet. Här föreligger ju äktenskapsbrott, men detta får icke åtalas av allmän åklagare. Om mannen förlåter, så tiger lagen, och erkänner därmed det privata avtalet; lagen blundar för brottet, vilket sålunda tyckes sakna objektiv grund. Har emellertid mannen varit nog oförsiktig att förlåta, men sedan, efter det oäkta barnets födelse, åtrar sig och vill söka skilsmässa på grund av hustruns äktenskapsbrott, så får han icke det, emedan han förlåtit. Och vad värre är, den främmandes barn skall införas på mannens prästbetyg, bära hans namn, ärva honom, bara därför att han förlåtit. Där se vi ju att det privata avtalet bryter både samhällslag och naturlag. Jag vidhåller därför mitt yrkande att få min hustrus anklagelse förklarad ogiltig, då hon icke på fyra år anhängiggjort målet. Nu vill jag tillägga att det är en väsentlig skillnad mellan mannens äktenskapsbrott och kvinnans, en skillnad som naturen själv anordnat; ty följderna av mannens otrohet kan aldrig bli falska barns införande i familjen eller på hustruns prästbetyg (om hon blir änka och får eget prästbetyg); därför är lagen bristfällig, då den dömer summariskt såsom man och kvinna voro lika, och den är orättvis mot mannen; ja, jag vet en domare, som ådömt mannen ett barn vilket icke var hans, trots det att han sökt skilsmässa i rätt tid. Detta barn, vars far nämnes öppet, står på mannens prästbetyg, bär hans namn, åtnjuter underhåll och skall ärva honom. Det är ju monstruöst, men domaren säger att ingen man har rätt att förneka barn fött i hans äktenskap.