Fru Britas hattplym skakade av ilska, ty hon var av den ullen att hon trodde sina »åsikter» i kvinnofrågan gå framför alla fakta. Vad hon »tyckte», det var det rätta; lagar upphörde att gälla, när hon »ansåg» något, och hon kunde aldrig överbevisas om ett misstag, emedan hon icke förstod bevis eller mottog skäl.
Hon bröt därföre ut och babblade om kvinnans likhet med mannen, att naturen gjort dem lika (det vore fan!) ehuru männen behandlat kvinnan som slavinna (husets härskarinna!) och hela det där guanot, som samtidens dekadensmän också ruminerat.
Slutligen slog ordföranden klubban i bordet, och förklarade att tinget var rätt forum för skillnadsmålet, och kvinnoklubben vore forum för kvinnokäbbel.
Därpå varnade han makarne och förklarade sammankomsten upplöst.
Detta var det vanliga slutet på samtal mellan man och kvinna under sekelslutet: sammankomsten upplöstes.
Kvinnosaken, dåtidens största och svåraste problem, var väl närmast demokratiens sista deduktion in absurdum. Alla människor voro lika (fastän de voro så olika); det var den falska tesen. Demokraterna måste vidhålla den, eller förneka sina grundsatser. Aristokraterna gingo med, dels för att få röster och stjäla ur demokraternas fickor, dels därför att de sågo i kvinnan ett högre väsen efter deras förlegade världsåskådning.
Här fanns så mycket skenbart och så mycket verkligt. Den kvinna, som en man älskar, är honom skenbart överlägsen, så länge han älskar henne, men endast för honom, och skenbart för honom, ty det ingår i mannens kärlek att han ställer henne över sig, och även över andra. Men nu sattes detta i system, och mannen abdikerade. Aldrig såg man männen gå på sina bukar och äta jorden under hennes fötter som då. Män, som man skulle trott om bättre, riktigt njöto av att coucha på salongsmattor, vid den fulaste kvinnas otvättade fötter. I stället för att mannen förr på gatan bjöd kvinnan sin arm, som var vackert, emedan det var rätt, såg man nu dekadensmän ledas av sina kvinnor.
Kvinnorna klädde sig som män, och männen som kvinnor; armbandet gick över till männen. Det var perversitet, och ledsamma förväxlingar av kön började skönjas; men medan de perversa männen voro avgjorda kvinnovänner, om det nu var för att kaschera sitt lyte, eller de kände något kvinnligt röra sig inom deras egen natur, så voro däremot de perversa kvinnorna avgjorda hatare av mankönet, vilket de icke dolde, och de hade till livsuppgift att spränga äktenskap — naturligtvis för att befria kvinnan.
Problemet, tilltrasslat av kreti och pleti, kunde dock reduceras på denna formel: Kvinnans frigörelse skulle ju vara frigörelse från att föda och uppfostra barn. Tror någon klok människa på ett sådant naturens abnorma förfarande? Och vem skall föda barn om icke kvinnan? Det var ju nonsens alltsammans! Men även i framtidens samhälle, där kvinnan arbetade, måste ju kvinnan i regeln bli med barn, så att någon emancipation i egentlig mening väl aldrig kunde komma till stånd. Varför då vända opp och ner på samhället för några hysteriska kvinnors skull?
Genom att ta bort platsen för män, hindrades ju ett äktenskap för varje brödlös man; därför minskades giftermålen och ökades prostitutionen! Och på detta arbetade samhällsbevararne och sedlighetsvännerna.