Det var rena galenskapen!
Emellertid; kyrkoherden Alroth i Storö hade haft ett öga på denna rörelse; hans syster, fru Brita, hade försökt att revoltera hans egen hustru, dra ut henne ur hemmet på sammankomster och dylikt, därför kunde han icke förblindas av sina broderliga känslor, utan han förstod mycket väl sin svågers penibla läge i huset. Även tilltalade det honom, att svågern ej velat kvitta brott mot brott, genom att framdraga den sista historien om barnen och vad som skedde i huset med hustruns begivande, vilket han funnit avskyvärt från sin synpunkt.
När nu rådet gått, och fru Brita före dem skyndat hemåt, blevo svågrarne ensamma kvar.
Kyrkoherden tillhörde det slags människor, som funnit med sin fördel att stryka över och gå vidare. Han hade lärt av livet att den skymf man icke låtsas om, existerar icke; och att hämnden tar bort tid, och framkallar revansch. Han hade därför ur sitt minne strukit ut svågerns sista skymfliga tillmälen, om ock intrycket satt kvar. Det fanns även något annat, som gjorde honom blid; en viss naturlig och oförklarlig sympati för Gustav Borg gjorde, att han icke kunde bli riktigt ond på honom, ett mycket vanligt fall, vilket förklarar varför man har så svårt att få rätt gentemot vissa människor, även om de äro förvunna och gripna på bar gärning.
Man beklagar sig för en vän över en frånvarandes usla beteende.
— Det kan jag aldrig tro om honom! Det är så olikt honom! svarar vännen.
Man kommer inte ur fläcken, utan sitter där som en stackare, vilken är behäftad med misstänksamhet; de tydligaste bevis, de trovärdigaste vittnen hjälpa icke.
Nåväl, svågrarne voro ensamma.
— Det här var en ledsam historia, började pastorn. Och du har inga utsikter vid tinget; domaren är besatt, och han ger varje kvinna rätt emot en man, emot klara bevis. Det är tidsandan ser du! Läste du inte häromdagen om den engelska damen, som förgiftat sin man? Femtitvå läkare svuro att hon var oskyldig; men hon satt i fängelset och bekände under tiden! Pang! Nu trodde man det skulle vara slut! Nej, nu kom det masspetitioner, försvarande giftmordet, under förevändning att mannen var en sugga. Från min ståndpunkt, märk det väl, skulle jag vilja förklara det så, att försynen straffar männen för deras omanlighet, karaktärssvaghet, genom att släppa lös kvinnorna. De som inte kan tala sant, och därför inte borde få vittna, de ska få bli advokater och domare. Gud bevare oss då! Här om dagen satt postfröken i stort sällskap och talade om att hon öppnade och läste alla brev på posten. Vad skall man säga om det? Jag talade om det för en modern herre, och han sa att det var lögn! Jag tänkte slå honom först, men han föreföll mig intressangt att jag började tänka över honom. Han blev ond över min historia såsom om han varit kvinna, och tagit åt sig. Eller hade han svurit bort sig på kvinnosaken och blev ond på sig själv för att han haft orätt. Det senare är troligast. Emellertid, min bror, dina utsikter äro små vid tinget: ty om en kvinna i våra dagar gör en man orätt, så har hon hela världens sympatier för sig. Och Brita har gjort dig orätt, det vet jag och vi alla! — Vad man kan göra åt det? Ingenting! Men lyd mitt råd! Ta en brännvinsadvokat, en rackare som är slängd i truten, och gå inte dit själv. Lite bättre är det än själv stå och käbbla; men säker är du inte ändå, ty när en man ser en kjol, så blir han feg. Jag hade nyligen en process mot lärarinnan här. Och jag valde en advokat enkom ur högen, som var olyckligt gift. Nu, trodde jag, får hon! Jo, vackert. Kan du tänka dig, det betalta fäet står och försvarar min motpart!
Gustav Borg hade icke ogärna lyssnat till dessa tröstens och deltagandets ord, men att förmå sig till ett erkännande det prästen hade rätt, det kunde han icke, ty det hade varit att ta tillbaka ett misstag. Han kände sig tvärtom manad ett ögonblick att säga emot, ta kvinnorna i försvar, såsom han alltid i sin tidning försvarat dem.