När han nu gick, och kommit på vägen, vaknade hos honom en efterkänsla av det skedda, och han fann att de sista tröstens ord varit en stukning. Detta satte fart i honom, och under det han gick, ut i världen, utan att veta vart, fattade han det beslutet att resa till stan, då nu hans närvaro därute var obehövlig. Han styrde därför stegen ner till ångbåtsbryggan.

När han såg på klockan, fann han att tre timmar ännu återstodo till båtens ankomst.

Det var drygt, men han hade ett nytt liv framför sig, och ett gammalt bakom.

Ångbåtsbryggor äro utmärkt lämpliga för meditationers anställande; där är slätt för fötterna så att man kan gå och tänka; där slutar landet och det stora öde vattnet tar vid; där är stilla orörligt, och man går och väntar något som skall sätta ny rörelse i en, förflytta en, ändra vyer och omkasta ens öde.

Gustav Borg gick där och tänkte. Han hade nu kommit på den punkt i livet, som kallas »uppätningens» tid. »Det får du äta opp en gång» hade han så ofta hört, utan att förstå det, utan att tro det, under livets rastlösa färd framåt. Nu förstod han det, men lik så många andra gjorde han den falska slutledningen, att han borde ångra och ta tillbaks de läror han spritt och vilka icke lett till åsyftade resultat fullständigt. Han trodde sig ha givit sitt arbete åt villfarelser, som han nu måste bekämpa, men förstod ej att i hans så kallade misstag låg en del av sanningen, vilken endast kunde komma fram under samverkan av de stridiga plus- och minus-jonerna. Korrektionerna hade redan motståndarne gjort, och han behövde icke göra om dem. Men nu grämde han sig över förspilld möda, harmades över att ha gått som en narr och arbetat på baksträv, när han trott sig vara i förspannet. Och de lidanden han nu genomgick trodde han vara straff för det onda han gjort, ehuru väl de kunde vara prövningar.

Denna uppgörelse varje människa vid en viss ålder genomgår är dock endast ett personlighetens bokslut, där en nogare granskning skall visa, att det relativt onda man måst tillfoga andra för en god saks genomförande var ett nödvändigt ont. Men å andra sidan tyckes en immanent evig rättvisa fordra att även oskyldigt tillfogade lidanden måste neutraliseras i världsordningen genom motsvarande smärtor hos den som framkallat dem. Om någon i det högre bokhålleriet underkunnig stode bredvid en människa vid detta uppgörelsens ögonblick, skulle han öppna alla inseglen och säga åt den av ruelsens agg sargade: »Var vid god tröst! Se här för det goda du uträttat, och här för det onda! Nu ska vi kvitta post mot post, så finner du ändå ett saldo dig till godo; ty bara det att du dragit fram ditt liv, så gott du kunnat, är en hjältedat; och varje människa, som skaffat sig fram till en naturlig död, är en hjälte; varje död man förtjänade ett monument, ty så svårt och mödosamt är det att leva livet. Och den största uslingen är icke minst beundransvärd, ty hans börda var tyngre än de andres, hans kamp större, hans lidanden djupare; och varför han var en usling, det vet ingen dödlig, kan ingen förklara, varken med statistik eller nationalekonomi.»

Gustav Borg kunde icke fullborda sitt livs syntes ännu, utan befann sig i full kris, görande sitt inträde i det rike som Swedenborg kallar Ödeläggelsen. Och värst av allt, han stod med lyftad hand mot sig själv, ty han, motståndaren mot sedelagens frigörelse, stod anklagad för osedlighetsbrott. Den disharmonien var icke lätt att lösa.

Från bryggan såg han skorstenarne av sitt hem. Just nu stego två blåa rökar opp. Det brann på härdarne, brann opp alltsammans och det bästa: maka och barn.

ELFTE KAPITLET.
Den nye redaktören.

Holger Borg var ju sin tids barn; ingenjör och elektriker, levde han livet enkelt, oreflekterat, praktiskt. Gifte sig tidigt med en liten flicka från teatern, vilken han inövade till rollen av kamrat, enligt tidens sed. Ingenjörsvetenskapen var ju för henne litet svår att i hast tillägna sig, men det fick gå av med några termer om kontakter och kortslutningar; hon poserade som ingenjör, och utvecklade sig till tendenshustrun, som skulle visa världen att kvinnan var mannens jämlike i allt. Denna jämlikhet skulle även yttra sig i umgänget; mannen fick icke gå ensam på kaféet, utan hon skulle vara med; men om förmiddagarna gick hon ensam på konditoriet, och när mannen i början ville konstatera den matematiska orättvisan, blev han nedtystad med frågan, om hon icke var en fri människa eller om hon var slavinna. För husfridens och trevnadens skull lämnade han frågan obesvarad, gav efter, ställde sig under, först på skämt mera, men alltid med fästat avseende på att det skulle ta sig ut. Han måste ju ha den modernaste hustrun, och han ville leva efter sina läror. På det sättet fick han så småningom en guvernant över sig, en som korrigerade honom i sällskap, och som slutligen ville lära honom allt, allt vad han visste bättre än hon. Men han klagade icke; och han såg icke hur föraktet dolde sig under hennes moderlighet. Han fick dock ana det, då han såg sina vänner behandla hustrun som ett högre väsen, och honom själv som en stackare. Detta smickrade honom å andra sidan. Detta att han kunnat lukta opp den stiligaste frun, och när hon var centrum i kretsen, var hans plats skenbart ovanpå.