— Ja, visst borde det! Vi som försakat hela vår ungdom och nu skulle börja njuta av livet, vi äro slavar.
— Och nu, när han sover, behöver han oss ju inte.
— Han brukar ju sova, när han somnat?
— Vi har skämt bort en, det är alltsammans! Tänk på alla fattiga barn, som stängs in på morgonen, och få sitta ensamma till middan … Vet du va, Holger; vi ska säga åt portvakterskan, att hon hör efter om han skriker …
— Ja, det finner jag antagligt, svarade Holger.
Sagt och gjort! En stund senare var herrskapet på väg neråt stan. Vid Nybron skildes de; herrn skulle opp i redaktionen och frun skulle vänta honom i Grand Hôtels grop, den klassiska, 70-talets män hade stiftat, 80-talets tagit i arv, och 90-talets senare övergåvo för det reformerade Rydberg.
När frun kom till gropen, gick hon in och satte sig vid deras vanliga bord, tog en tidning, och väntade.
Straxt efter inträdde skådespelaren, deras intime umgängesvän, och sökte sällskap.
— Nej, se Marta, hälsade han, var har du Holger?
— Han kommer straxt! svarade Marta, som genast blev i ett strålande lynne.